Kvällsandakt

Det svåraste jag som människa vet är att vara i nuet. Ett problem som kommer till intetgöras i och med evighetens början. Tror jag. Evighet måste ju vara ett evigt nu. Precis som livet här och nu är ett ständigt sen. Eller då. Jag drömmer dagligen, kanske vareviga minut om framtiden. Eller om dåtiden. Jag önskar mig aldrig till nuet. Jag önskar mig aldrig till det jag är i just i nu-sekunden. Som människor vill vi framåt. Eller dras vi bakåt. Hyllar historia och söker ständigt nytt. Paradoxalt. Jag vill ha framtiden nu. Jag vill inte vara här där jag är nu. Jag vill vidare. Och bittert känns livet när jag inser att missnöjet aldrig kommer släppa mig ur sitt grepp. Aldrig helt. Inte förrän vår tid blir evig tid. Eller min tid blir Guds tid. Det är livets paradox att förlorandet av mitt liv ger mig Livet. Desperat vill jag inte släppa mitt liv. Desperat fattas Livet mig. Och kvar blir jag med ingenting. Inget nu, ingen evighet. Bara ett ständigt jagande efter det som världen ger, tom bekräftelse och vassa armbågar i sidan. Iskalla blickar under rosa linser och idel tomhet.

Nu står du här. Jag såg dig inte ens först. Nu sträcker du ut din hand. Nu är du nära mig, andas på mig. Nu är ju din tid. Nu tar du min hand. Jag ger dig min hand. Nu. Igen. Nu. Igen. Nu. Omstarten som krävs för varje nu. Jag tar din hand. Nu. För Du ger det som världen inte ger. Nu. Och i evighet. Med evig kärlek älskar du mig, därför har du så länge visat mig godhet. Nu.

Jag lever Fame. Typ så. Känns sjukt och roligt på samma gång.
Insane.

Hjärtefrid

Att gå å lägga sig tidigt är ett riktigt nådaskänk! Så mycket hjärtefrid det skänker. Så det gör jag nu, släcker lampan, ber aftonbönen å somnar sött. Pigga mornar är nämligen helt underbart!

Amen.

Bittert

3
3
0
0
0

PIROUETTE

Borrar blicken i spegeln. Böjer knäna. Redo. Armarna ligger perfekt, jag är redo.
Skjuter från med tårna, upp i relevé, runt.
Och huvudet sitter fast.
IGEN.

Hur svårt är det att vrida på dig förbannade nacke?

Status.
Livets kvällshimmel.
Balkong.
Fem av fem.

Hon skrev det. Orden jag inte hade. Hade hon.

Anna.

Tack.

När jag är rädd.

Så klart jag är rädd.
Livrädd.
Mer rädd än jag någonsin varit.
Men jag måste väl ändå gå.
Jag tar Dig i handen, tittar in i dina ögon. Du var också rädd ibland eller hur.
Starkare än mig. Men svag någonstans mellan revbenen ändå.
Där stack dom hål så det blödde.
Jag vet inte hur och vad jag ska säga.
Jag vet bara att jag ska gå.
Och följa bakom dig, för du gick först. Och ändå har du min hand.
Det är bara så din logik funkar, inte min, Din.
Och rädd går jag.
Fel men du rättar.
Bort men du vänder mig om.
Så snälla, håll min hand.
Jag ger Dig mitt liv, om och om igen. För ingen annan håller.
När jag är rädd.

Hello, goodbye

Jag sa nej.
Jag sa adjö.
Jag sa farväl.

Och livet sa hej.

Känslan, konstigare än någonsin.

Det är inte vad du gör
Det är inte vad du gör
Det är inte vad du gör
Det är inte vad du gör

Det är inte det som räknas

Jag somnar med en brännande fråga

Vad gör jag nu?

(Jag lär mig ingenting)

Jag är hög av tacksamhet.
Har inga ord att säga.
Bara ett ord sitter fast på läpparna.

TACK.

Symboler, tecken, tal. Och det som står skrivet där emellan.

*- Är du inte rädd att jag ska förstöra det här?
"- Nej
*- Men
"- Men?
*- Men
"- ...
*- Allt jag tar i förstör jag, det jag vill ha mest förstör jag. Du är för bra för att vara sann.
"- Det är inte sant.
*- Jag är rädd.
"- Jag är inte rädd för dig.
*- Du är konstig.
"- Säkert.