När jag är rädd.

Så klart jag är rädd.
Livrädd.
Mer rädd än jag någonsin varit.
Men jag måste väl ändå gå.
Jag tar Dig i handen, tittar in i dina ögon. Du var också rädd ibland eller hur.
Starkare än mig. Men svag någonstans mellan revbenen ändå.
Där stack dom hål så det blödde.
Jag vet inte hur och vad jag ska säga.
Jag vet bara att jag ska gå.
Och följa bakom dig, för du gick först. Och ändå har du min hand.
Det är bara så din logik funkar, inte min, Din.
Och rädd går jag.
Fel men du rättar.
Bort men du vänder mig om.
Så snälla, håll min hand.
Jag ger Dig mitt liv, om och om igen. För ingen annan håller.
När jag är rädd.