Att sakna så att hjärtat skriker och ögonen tåras

Jag saknar mitt kamratstödjarår så förfärligt. Allt som var, från stugan till liljeholmenveckorna och Julias skratt, alla kids och marratech. Bilresorna, höstpromenaderna, Umeå, tonår, ralle, Gråbo. Pusslet, skratten och fikastunderna. Kollektivet, STN. Befrielsen, själavården, hannahs balkong. Allt bubblar fram som en saknad utan gränser. Och då ska det påpekas att jag är fantastiskt glad av att vara på kagge och verkligen trivs och tror att jag ska vara där. Men ja. Det finns stunder när minnena blir så övermäktigt fina och saknaden slår till. Idag minns jag. Skrattar och gråter och vilar pannan i Jesus knä. Och hjärtat värker av alla känslor. En värk lik träningsvärk och jag tänker att jag tränar hjärtat i att brista. För allt är möjligt med ett brustet hjärta i Guds händer...