Skam höst nu

Solen lyser på ett höstmålat sverige när jag tar tåget från öst till väst, från bräckta öar till saltstänkta goa gubbar. Jag ler. Älskar tåg. Snart är jag hemma igen. Första gången på länge. Det är en konstig känsla och jag kommer mig för att sakna min kamera. Att ligga på rygg och ta fotografier av sekunder. En Julia som ler, en strand i Australien, röda blad och klarrött hår. Skratt. Jag saknar min kamera. Jag saknar dansen. Mitt rum. Och allt för hårt slår insikten mig, mitt hem har förflyttats. Blivit ett annat för en stund. Och jag böjer min rygg under skammen som jag själv ålägger mig. Du borde längta hem mer. Men det gör jag inte. Jag smyglängtar efter något annat. Och det gör mig både glad och ledsen. Jag vill drömma om en egen framtid. En fot som är fri att följa. Oavsett var. Och skammen knyter sig runt hjärtat. Och jag andas in nuet. Och ignorerar alla skamkänslor, är. Och det räcker. Det eviga varandet. Det underbara nuet. Och solen lyser på ett höstmålat träd.