Your message is justice and compassion

Blygrå skyar på vägen hem, regn mot bilens svarta plåt. Raksträckan som tillåter foten att pressa pedalen i botten. Ljudet av fart uppblandat med lovsångsskivans mjuka toner. Några kor som gömmer sig under träden. Ängsvidderna, skogsmörkret och lukten av regn och grönska. Det finns ingen anledning att inte älska landet.

Speechless

Det tar ungefär fyra och en halv timme för mig att totalstäda vårt hus. Inklusive en stunds vånda innan dammsugning. Men, det är ju faktiskt ganska rent. Och jag är nöjd, om man bortser från faktumet att väckarklockan ringer om fem timmar. Charmigt att jag ändå lägger tid på att blogga. Not.

Update =)

Idag: Vara, Edit och fantastiska vänner.
Igår: Citylife, vänner och grillparty.
Imorgon: Trädgårdsröjande, träning och hemmafrulivet.

Just nu: SYTYCD-reprisen. LOVING IT!

Bitsocker

Någonstans uppkrupen i Amandas soffa, ivrigt diskuterandes med Sara och Sara finner jag det faktum att vi tro det eller ej. Har blivit äldre. En insikt som genererar lite vemod och samtidigt ett nytt hopp. Vi är inte längre dom vi en gång var. Vi har lagt bort gymnasieåren. Börjat på en ny tid. Jag har en konstig känsla i magen när jag lämnar hennes lägenhet och går genom stan i fredagsnatten. Natalie vid min sida. För första gången sen jag lämnade kagge tillåter jag mig att förstå att mitt liv inte bara är ett före/efter stockholmsön. Utan många bitar, likt ett pussel, en ny bit börjar nu.

Jag saknar dansen.

Osunt okynnesbloggande.

Om två timmar börjar jag arbeta igen. Efter fem dagars ledigt, har känts som en halv evighet. Gav mig på att träna igår. Första gången på sisådär en månad. Kändes skönt att svettas. I veckan ska jag annars göra allt det där jag ju ignorerat att göra i en månad nu. Som att klippa gräset. Och dammsuga, dammtorka och helt enkelt vrålstäda hela huset. Nästa vecka kommer fotografen. Huset är lite mer sig självt nu än sist det fotades. Inte förbytt av en stylistkvinna som egentligen bara tyckte att vårt hus var för färgglatt. Ja, vart vill jag komma med det är. Bara okynnesbloggande. Inget catchigt avslut, ingen poäng, bara lägesuppdateringar. Ja, ett osunt datoranvändande måhända.

Au revoir.

Lisa säger att långsamt också leder någonstans

I fem dagar har jag kört bil. Ni tänker att jag är en miljöbov, tjejen som förstör vår planet. Jag har hunnit träffa hela familjen Gustafsson, och bara vara i IKEAs hemstad ett tag. Fått ha semester. Grilla, sova, prata, prata, prata. Och ja, jag har hunnit med ett dygn på Öland också. Kan bara sammanfatta det med att det nog var bra att jag for dit. Behövligt, fantastiskt och stundtals smärtsamt.

Idag är jag ledig. Jag ska göra allt det jag struntat i att göra. Förvandla alla mina orostankar och våndor till något konstruktivt. Dammsuga även om det är det tråkigaste i hela världen. Sedan ska jag träffa Lotta. Och långsamt, som jag så ofta säger, bli människa igen.

"Ibland önskar jag jag kunde förskjuta tankarna så enkelt som du tycks kunna. Några klick så är du plötsligt i en annan värld. Men istället är du överallt och alltid, i min tanke. Och jag vill inte alltid ha det så, det gör mig splittrad, ofokuserad. Och jag avskyr kärlek över allt annat, men älskar Kärleken. Och jag lär mig långsamt, att leva med mig själv."

Lite mer som Annie Hall

Imorgon, avfärd för att träffa IKEA-Emma. Värt.
Nu, Oskar Linnros - Annie Hall, glass och packning.
I helgen, tokledig från imorgon eftermiddag ända tills tisdag morgon. Galet.

Ja. Godnatt.

Kanske.

Hönö, önö, nö, ö.

Det bekanta brummandet och känslan av att lämna fast mark. Parkering på egen risk. Grusstigen som leder fram. Glass i hamnen. Solnedgång. Alla varma leenden, bekanta ansikten överallt. Bland vänner. Imorgon åker jag ut för att spendera helgen på ön som en vecka om året förvandlas till ett frikyrkokaos.

Hönö, here I come.

Okynnesblogg

Nu är jag hemma igen. Kanske inte räknas till att vara borta när man befinner sig fem kilometer från sitt geografiska hem och är på en plats som känns mer hemma än något annat. I alla fall, det har varit två fantastiska veckor. Vi kunde faktiskt inte haft det bättre, nej. Herrens vägar äro outgrundliga och jag tror att många av kidsen bär med sig ett förnyat hopp på en Gud som älskar oss just som vi är. Det är fantastiskt att få vara med och se människor söka sig närmre Jesus, det är just sådana stunder som faktiskt gör livet värt att levas. Tack för två underbara veckor.

Idag är jag nästan ledig. Börjar inte jobba förrän två. Använder tiden till att tvätta, packa upp och rota i garaget. Få saker är så avkopplande som att tvätta. Jag kommer på mig själv med att sakna sjövillans tvättstuga. Annars ska veckan spenderas med jobb, jobb och ännu mer jobb. Och så kvällar på Hönö så klart. Få saker är så mycket sommar som just hönökonferensen.

Ja. Inte det käckaste jag skrivit kanske. Men likväl sanningen. Ha en härlig dag!