Det bekanta brummandet och känslan av att lämna fast mark. Parkering på egen risk. Grusstigen som leder fram. Glass i hamnen. Solnedgång. Alla varma leenden, bekanta ansikten överallt. Bland vänner. Imorgon åker jag ut för att spendera helgen på ön som en vecka om året förvandlas till ett frikyrkokaos.
Hönö, here I come.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar