And the sun began to rain

I fem dagar levde jag med Lotta i Örebro. Träffade alla dom där jag saknat och inte träffat på hela sommaren. Vi kallar det kaggevännerna. Jag gick på möten och nästan inga konserter. Är dålig på det där, med konserter alltså. Föredrar att lyssna på ett seminarium, ta en fika och bara vara istället. Avundas lite dom som kan se charmen i trängseln, värmen, ljudvolymen och allt det där andra. Ibland önskar jag att jag vore lite mer som Lotta, en tvättäkta konserttjej.

Efter Örebro landade jag hemma, for vidare till Linkan och en finfin sjövillanreunion. Vi pratade och pratade, åt och åt och gjorde ja, precis det som behövdes efter en sommar på skilda håll. Umgicks. Hann se Linköping också, jag och Linnea blev smått förälskade i denna fagra studentstad mycket tack vare exemplariskt guidande av Annika och Elin. Det var två fina dagar. Nödvändiga, härliga och stundtals smärtsamma. Kändes otroligt overkligt att säga hejdå till Elin som nu flyttar för tre år i Tyskland och Linnea som ska spendera tre månader i Kongo.

Jag har hunnit med två dagar i Tranås också. Och ja, jag har flängt omkring som en tok. Har sett Tranås, åkt tåg genom vad som kanske kan ha varit hela Småland. Åtminstone från väst till öst. Har varit hemma hos Ida och pratat om alla bröllop hon gästat och jag inte gästat. Ätit thaimat och pusslat pussel. Blivit besegrad i bowling, som alltid. Och helt enkelt haft fantastiskt roligt. Småland är fantastiskt.

Idag tog jag farväl av Linda som lämnar Gråbo för ett år på Hawaii. Väldigt mycket hej och hejdå i mitt liv just nu. Imorgon jobbar jag en vecka till innan skolan börjar. Jag längtar. Både till jobb och skola och att få något som kan liknas vid rutin. Nu har jag skrivit lite väl många ord. Segläst inlägg. Okynnesuppdatering. Adjö.