Jesaja 55

Det går en brygga ut i vattnet, vattnet som omger ön. Bryggan ligger nedanför ett sommarstugeområde. Dött nu i marskvällen. Det är tomt och kallt, solen är på väg ner. Färgar himlen ljust lilarosa. Jag hittar bryggan på en av mina långa promenader. Trippar genom blöta grästuvor för att nå dit ut. Går längst ut, balanserar, vinden rycker i håret och min längtan efter vidderna stillas. Jag tänker tankarna som jag tänkt fler än sju gånger sju gånger. Jag tror jag borde gå, stänga dörren till det här minnet, men jag stannar. Jag sitter på bryggan, ser omkring mig, väntar. Visst sa Gud det, ha tålamod, ha förtröstan och vänta. Jag har aldrig varit bra på det, tålamodet. Alltid frågat för mycket, sagt för mycket, velat för mycket. Salig är jag att Gud har tålamod med mig. Jag ser bilden av bryggan och mig för mitt inre. Symboliskt för att vänta på det oväntade. Många minnen klänger fast i bryggan. Jag står längst därute med vinden i håret, viddslängtan stillad, otålamodet i halsen, Jag tror jag viskar, jag vet jag gråter. Uppgivet. Jag kan inte själv, Du vet ju bäst ändå. Och fast jag inte förmår vill jag försöka. Villviljan bultar i hjärtat. Jag vill vilja följa. Jag vill vilja vara tålmodig. Och krossandet av stenhjärtat får fingrarna att blöda. Men Du håller min hand. Och jag sätter mig ner, blickar mot skymningsljuset, bryggans rangliga trästycken under mig. Håller Guds hand, med krossat hjärta, ett efterföljelseförsök i raden av många. Och i öronen ringer Ordet, Mina vägar är inte dina vägar, kom ihåg det...