To do

Allergimedicin
Blomvattning
Hämta posten
Maila mor och far
Skriva drama
Duscha
Tvätta

Långsamt, bli människa igen.

Lägerlivets lov

Jag är hemma. Sjövik är som mitt andra hem. Jag är trygg här. Det är en välsignad plats. Nu ska jag få vara konfaledare här i två veckor framåt. Det är en enorm välsignelse. Jag är tacksam. Jag är glad. Och det är fantastiskt att få hänga med konfirmander i två veckor. Jag råkar ju nämligen tillhöra fåtalet vuxna människor som tycker att tonåringar är helt fantastiska, genom allt. Jag väger upp det genom att verkligen inte funka med barn under tio. Inte ett smickrande drag kanske, men likväl sant.

I övrigt, tog jag mod till mig och vågade friskt. Nog halv seger redan. Så får vi se.

Ja, bloggen kommer lida för att jag lever. Men, jag ska försöka ge er små hintar om hur bra jag har det. Så att ni blir avundsjuka =) Ja, godnatt med er!

PS Nyhem igår var väldigt trevligt. Jag kan skriva något om det senare. Jag träffade många trevliga själar. En del väntade, andra oväntade. Alla önskade. Kort sagt, VÄRD kväll.

Godnatt nu.

Ärligheten på mitt skrivbord

Tänk dig att på ditt skrivbord ligger lite av ditt hjärta nedskrivet. Brutal ärlighet i pappersformat. Tänk dig att om rätt människa fick läsa just den ärligheten skulle vad som helst kunna hända. På gott och ont. Det skulle kunna bli fantastiskt, det skulle kunna bli tyst, det skulle kunna bli otroligt smärtsamt. Du skulle ge den människan lite av ditt hjärta. Logiken säger att det är smärtsamt. Känslan av att du för en gångs skull i ditt liv inte vet hur du ska göra är obekväm. Man kan ju fråga om råd, men man får aldrig svar bra nog. Och man kan ju låta rätt person få ärligheten, men konsekvenserna är ödesdigra. Och tänk om man ändrar sig.

Jag tittar på mitt skrivbord och vet att jag i dagarna kommer fatta ett beslut. På gott och ont. Jag ber om vishet, jag skriker på Gud när svaret jag får är att jag redan vet.

Tänk dig att på ditt skrivbord ligger lite av ditt hjärta nedskrivet. Brutal ärlighet i pappersformat. Tänk dig att om rätt människa fick läsa just denna ärligheten skulle vad som helst kunna hända. På gott och ont. Vad skulle du göra.

Fembot have feelings too.

Vaknar med Huvudvärken. Känner mig aningen stressad inför lördag. När ska jag hinna packa? Idag kommer LottaH över och ikväll ska jag jobba sent. Imorgon är det familjelunch och sedan drar vi till Nyhem över kvällen. Packning inför ett tvåveckorsläger ingår helt enkelt inte i min tidsplan. Men självfallet hinns det med, till slut. Jag är ju ännu ung och lever ännu i illusionen att jag hinner allt jag vill. Nu, huvudvärkstablett och frukost, sen börja packa. Adjö.

Hjärteflimmer i nutid.

Ännu gör det ont att minnas. Som knytnävsslag i ansiktet, "Du kommer aldrig tillbaka!". Som när man var liten och klarade en bana på tvspelet. Man kommer aldrig tillbaka. Och jag saknar allt, hysteriskt. Mitt röda tbanekort är kvar i plånboken, som om jag ska tillbaka. Men det ska jag inte.

Hela helgen var ett enda sjukdomskoma, förkyld och febrig förmådde jag inte ens gå till kyrkan. Jag sov, åt och var helt enkelt. Sådant är nödvändigt från tid till tid. Igår var jag i stan, mötte upp min teaterväninna och fikade, pratade, planerade. Sedan bjöds jag till paret H på kvällsfika och konfaplanering. Kvällen avslutades med min SATC-syster och en härlig film, många skratt och en tur i den gröna bilen senare somnade jag äntligen hemma. Idag skall jag jobba hos mor och far. Imorgon ska jag dricka te på den efterlängtade balkongen med den finaste kvinnan jag vet.

Jag har det bra. Men jag minns ändå och jag undrar ändå. Som tysta filmer flimrar minnena förbi, danssalen, sjövillan, 309, matsalen och utflyktshuset. Alla skratt, alla tårar, all PMS, all dans, alla promenader, alla tjejsnack, alla klädbyten, alla blickar, alla frågor, all ångest. Och det svider när jag nu skriver, det bär vidare. Ska jag skriva att året på kagge varit oförglömligt, ja det har det. Eller kanske himmelskt, ja, det har det. Jag bär med mig så mycket efter ett år som detta. Jag kan enkelt säga att det är det bästa jag har gjort på mycket länge. Jag är tacksam att Gud ledde mig till ett år som av guld. Vad jag vore utan är en förfärlig tanke, tack.

I've had the time of my life, tack.

Börjar sommaren med att vara dunderförkyld. Så otroligt tråkigt. Men bra. Det tillåter mig att gräva ner mig i saknaden ett tag. Så det gör jag. Saknar. Förstår inte att det är över. Alla fina och kloka ord är som bortblåsta. Det är bara en svartgrå saknad och en konstig avsmak av "Vad hände egentligen, är det verkligen över?" som har lägrat mitt inre. En del kan skriva allt det fina. Inte jag. Inte än.

FILMEN!!!!!!

Älgen på vägen aka Över

Jag kan inte skriva dom fina orden ännu. Just nu är det bara slut. Nattsvart över. Det finns inget att komma tillbaka till, jag har vaknat brutalt ur mitt livs vackraste dröm. Vad jag gör? Gråter. Vad jag känner? Fläckvis allt, fläckvis inget.

Och inget blir någonsin detsamma igen.

sagoliv

Snorkfröken behöver mumintrollet. Och, det är en allmänt vedertagen sanning att mumintrollet behöver snorkfröken. Idag har jag ältat, sovit och tänkt. Gått små promenader och samlat ork. Tänkt på mumintrollet och snorkfröken. Tänkt på hur fel jag haft. Gett upp, börjat om, gett upp igen. Fastnat vid faktumet att

snorkfröken behöver mumintrollet

men mumintrollet vill inte ha snorkfröken. Även om han behöver. Vilket slutar i en sårad snorkfröken och ett förvirrat mumintroll. Och som hemulen skulle sagt, kärlek suger.

Musikfredag aka last friday

Robyn. Livets kvinna. Förstår ni hur bra hon är? Förstår ni? Jag vet att han förstår. Kvällens låttips:

Briljans

Elegans

Details in the fabric

Alla här pratar om slutet. Jag har lessnat på att snacka om det som tar slut. Jag vill prata om den nya början. Om verkligheten. Om livet. Utanför bubblan. Och det jag vill dela med dig. Mest av allt vill jag prata med dig. I brist på det om dig.

Verkligheten vill jag dela med dig. Är du redo?

Hemma i tomheten ansamlandes kraft till sanningen

För första kvällen på länge är jag hemma. Bara. Tänker inte ens göra en ansats att gå iväg. Jag vill, men jag lägger band på mig. För att det oftast bara ger mig smärta att gå. Idag ska jag därför vila. Ladda. För att försöka hoppa i helgen. Eller ja, för att tala klarspråk. Jag behöver egentid för att samla all min kraft för att lyckas säga sanningen. Jag vet fortfarande inte om jag kommer våga. Jag är dödligt rädd. Men jag tror jag måste, säga det alltså. Jag har vänt och vridit scenariot i huvudet och med andras hjälp. Försökt få det till en händelse där jag inte behöver offra något. Att jag inte behöver ge upp stoltheten och styrkan. Men det går inte. För ett sådant vis finns inte. Och Gud ler när jag surar över att allt inte går som jag vill. För det är just vad jag behöver. Jag måste våga offra lite, våga friskt för att vinna minst hälften. Och jag måste göra det snart. Innan tiden bokstavligt går sin väg.

Idag har jag tömt mitt rum. Pappa ska köra ner mina grejer imorgon. Mitt rum är kalt och opersonligt nu. Tomt. Ganska behagligt. Önskar mitt hjärta och sinne kunde vara mer likt mitt rum. Lite mindre rörigt, lite mindre fullproppat med farhågor, rädslor, vilda drömmar och galna spekulationer. Men jag är ju inte mer än vad jag är. Men inte mindre heller. Jag är jag.

Ja, djupt avslut där ja. Nu ska jag skriva någonslags poem om mitt år här. Stay tuned.