Ännu gör det ont att minnas. Som knytnävsslag i ansiktet, "Du kommer aldrig tillbaka!". Som när man var liten och klarade en bana på tvspelet. Man kommer aldrig tillbaka. Och jag saknar allt, hysteriskt. Mitt röda tbanekort är kvar i plånboken, som om jag ska tillbaka. Men det ska jag inte.
Hela helgen var ett enda sjukdomskoma, förkyld och febrig förmådde jag inte ens gå till kyrkan. Jag sov, åt och var helt enkelt. Sådant är nödvändigt från tid till tid. Igår var jag i stan, mötte upp min teaterväninna och fikade, pratade, planerade. Sedan bjöds jag till paret H på kvällsfika och konfaplanering. Kvällen avslutades med min SATC-syster och en härlig film, många skratt och en tur i den gröna bilen senare somnade jag äntligen hemma. Idag skall jag jobba hos mor och far. Imorgon ska jag dricka te på den efterlängtade balkongen med den finaste kvinnan jag vet.
Jag har det bra. Men jag minns ändå och jag undrar ändå. Som tysta filmer flimrar minnena förbi, danssalen, sjövillan, 309, matsalen och utflyktshuset. Alla skratt, alla tårar, all PMS, all dans, alla promenader, alla tjejsnack, alla klädbyten, alla blickar, alla frågor, all ångest. Och det svider när jag nu skriver, det bär vidare. Ska jag skriva att året på kagge varit oförglömligt, ja det har det. Eller kanske himmelskt, ja, det har det. Jag bär med mig så mycket efter ett år som detta. Jag kan enkelt säga att det är det bästa jag har gjort på mycket länge. Jag är tacksam att Gud ledde mig till ett år som av guld. Vad jag vore utan är en förfärlig tanke, tack.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar