För första kvällen på länge är jag hemma. Bara. Tänker inte ens göra en ansats att gå iväg. Jag vill, men jag lägger band på mig. För att det oftast bara ger mig smärta att gå. Idag ska jag därför vila. Ladda. För att försöka hoppa i helgen. Eller ja, för att tala klarspråk. Jag behöver egentid för att samla all min kraft för att lyckas säga sanningen. Jag vet fortfarande inte om jag kommer våga. Jag är dödligt rädd. Men jag tror jag måste, säga det alltså. Jag har vänt och vridit scenariot i huvudet och med andras hjälp. Försökt få det till en händelse där jag inte behöver offra något. Att jag inte behöver ge upp stoltheten och styrkan. Men det går inte. För ett sådant vis finns inte. Och Gud ler när jag surar över att allt inte går som jag vill. För det är just vad jag behöver. Jag måste våga offra lite, våga friskt för att vinna minst hälften. Och jag måste göra det snart. Innan tiden bokstavligt går sin väg.
Idag har jag tömt mitt rum. Pappa ska köra ner mina grejer imorgon. Mitt rum är kalt och opersonligt nu. Tomt. Ganska behagligt. Önskar mitt hjärta och sinne kunde vara mer likt mitt rum. Lite mindre rörigt, lite mindre fullproppat med farhågor, rädslor, vilda drömmar och galna spekulationer. Men jag är ju inte mer än vad jag är. Men inte mindre heller. Jag är jag.
Ja, djupt avslut där ja. Nu ska jag skriva någonslags poem om mitt år här. Stay tuned.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar