Jul.

Tänk att det faktiskt hände. Att Gud blev människa. Det är alltför stort för ett ens förstå en snudd av.

"Så älskade Gud dig och mig, just om vi är, att han skänkte oss sin enda son, det vackraste och dyrbaraste han hade. För att vi skulle förstå, tro och till slut nå en framtid med Gud, i evighet."

Fritt efter Johannesevangeliet, kapitel 3 vers 16.

God jul.

Din

Visst finns det dagar. Visst finns dom där, dagarna. Och kanske blandas dom med det andra, det där gråa. Dammråttorna av tid och krav, prestige. Det man borde. Det du vill att jag gör. Och visst finns den där, den blågrå och vidriga oron. Den jag aldrig vill se. Aldrig vill tänka på. Men det är någonting i dina ögon, vackrast på jorden, som får dammråttorna att gömma sig längre bort än vanligt och oron att blekna till en svagt blå nyans.

Och jag låter mig glömma. För jag vet att historia finns och historia ibland måste glömmas. Man måste bara gå, vidare. Och i dina blåa ögon blandas framtidshoppet och lyckan i ett mjukt silvrigt virrvarr. Och där står jag. Släpper taget om historian, darrar när jag sätter pennan till ett helt nytt. Helt vitt. Pappersark. Är livrädd. Livrädd för att hjärtat jag håller i handen skall falla ur mitt grepp. Livrädd att förstöra allt. I ett andetag. Ändå, trots all rädsla, skriver jag. Skriver jag...

Din.

White Light Moment

Jag vill bara hålla dig i handen resten av mitt liv. Jag tror inte jag måste veta mer än så just nu.

Jag har en förunderlig, finurlig Far som vet bättre än mig vad jag behöver. Och jag står tacksamt och förvånat och ler, I didn't see this coming at all.

Godnatt

Gå och lägg dig Lars.
Ja Bosse.

Ps. Tack för idag Linda och Tack alla luciaflickor för en fantastisk helg.

Har dödens huvudvärk och måste prestera livets predikan.
Bra dag.

Jag och min vän (rädd för ensamheten)

Vi bryter skärva efter skärva, från våra ansikten. En del så gamla och ingrodda att de knappt kan ryckas bort. Men vi sliter, för vi vet att det är mödan värd, i slutet. I slutet är det sanningen vi lever med och lögnen vi dör med. I slutet är det värt. Nu gör det bara ont. Vi står omgivna av snön, iskalla och huttrande. Men envisa. Så förbannat envisa båda två. Men vi bryter, skärva för skärva. Och när vårsolen når våra skakande axlar blickar vi på varandras råa ansikten. Livrädda och utan skölden som vi trodde skyddade. Flagiga, ärrade och såriga. Ser varandras blåa ögon. Andas in, viskar ut i samklang:

- Jag står kvar.