Din

Visst finns det dagar. Visst finns dom där, dagarna. Och kanske blandas dom med det andra, det där gråa. Dammråttorna av tid och krav, prestige. Det man borde. Det du vill att jag gör. Och visst finns den där, den blågrå och vidriga oron. Den jag aldrig vill se. Aldrig vill tänka på. Men det är någonting i dina ögon, vackrast på jorden, som får dammråttorna att gömma sig längre bort än vanligt och oron att blekna till en svagt blå nyans.

Och jag låter mig glömma. För jag vet att historia finns och historia ibland måste glömmas. Man måste bara gå, vidare. Och i dina blåa ögon blandas framtidshoppet och lyckan i ett mjukt silvrigt virrvarr. Och där står jag. Släpper taget om historian, darrar när jag sätter pennan till ett helt nytt. Helt vitt. Pappersark. Är livrädd. Livrädd för att hjärtat jag håller i handen skall falla ur mitt grepp. Livrädd att förstöra allt. I ett andetag. Ändå, trots all rädsla, skriver jag. Skriver jag...

Din.