Jag och min vän (rädd för ensamheten)

Vi bryter skärva efter skärva, från våra ansikten. En del så gamla och ingrodda att de knappt kan ryckas bort. Men vi sliter, för vi vet att det är mödan värd, i slutet. I slutet är det sanningen vi lever med och lögnen vi dör med. I slutet är det värt. Nu gör det bara ont. Vi står omgivna av snön, iskalla och huttrande. Men envisa. Så förbannat envisa båda två. Men vi bryter, skärva för skärva. Och när vårsolen når våra skakande axlar blickar vi på varandras råa ansikten. Livrädda och utan skölden som vi trodde skyddade. Flagiga, ärrade och såriga. Ser varandras blåa ögon. Andas in, viskar ut i samklang:

- Jag står kvar.