Rosa

Det är ren och rosa ironi att hitta hem två månader innan man far tillbaka till Hemmet. Det är ironi att du pratar om svanar med mig. Det är ironi att jag är för rädd för att gå, för rädd för att stanna. Mitt liv är rosa. Mitt liv är ironiskt. Men däremellan är det fridfullt och helt och hållet härligt. Jag gör som du, avslutar klämkäckt och jag avskyr mig för det.

Solmonster

Vårsolen lockar fram allt möjligt ur människorna i min omgivning. Det lockar fram hoptrasslade ben som sedan i lysrörsljuset förnekas. Det lockar fram barfotapromenader och diverse nakenchocker. Det lockar fram svanar som håller ihop livet ut. Det lockar fram båtturer och handståenden. Det lockar fram snuva och host. Förkylning och enorma tårar från ögon och himlen. Faktumet kvarstår att vi lever ett liv där vi efter fem månaders totalmörker är sådana solmonster att vi gör vad som helst i solen. Är det Svensson? Ja. Men det har sin charm.

Och våra grannar har grillat galet mycket. Vi funderar på att stjäla grillen.

Ett morgoninlägg för alla nyfikna på min natt

Känslan av att "Ja, du gick och la dig klockan två inatt" sitter kvar i hela kroppen. Jag reser mig i sängen och dunsar ner igen av ett brutalt blodtrycksfall. Lyckas långsamt ta mig upp till sittandes, konstaterar att jag har sovit i knappa sju timmar och nu håller på att förgås av hunger. Jag börjar internettörstigt att blogga. Sunt.

Det känns som om jag festat hela natten, haft högklackat och skrattskrikigt på dansgolvet. Men jag har bara varit på Bounce. Och kommit hem sent. Kära lilla jag är inte skapt för dessa sena nätter. Vid halv ett är det nog för mig. Jag föredrar ändå att gå upp på morgonen, vid halv nio är lagom. Jag känner mig fantastiskt gammal, eller kanske fantastiskt ung. Either way, så känns idag just nu ganska energifattigt. Men kanske just för att jag borde gå och äta min mat, dricka mitt kaffe och sätta mig på altanen i solen. Ja. Överge datorn nu.

Adjö

Litteraturkritikern spyr galla på filmvärlden.

Om man hade obegränsat med studiestödspengar och dessutom inget som helst driv att göra något vettigt med sin tid här på jorden skulle jag läsa lingvistik och litteraturhistoria. Så skulle jag gotta mig i svenska språket riktigt ordentligt, ta på en basker och dricka kaffe med mina läslusarvänner på ett gammalt kafé i Göteborg. Ibland slås jag av hur mycket jag älskar språk. Framförallt de ädla äldre språken, franska, latin, grekiska. Språk med fin klang och viktig plats i historien. Äldre engelska funkar fint också och sisådär hundra år gammal svenska. Ja. Språk. Bästa bitarna av skolan var alltid språktimmarna. Helst svenska, sedan engelska och till sist franskan.

Värst är när man tvingas se på film istället för att läsa en bok. Finns det något värre? Tveksamt. Nog för att jag tycker om film väldigt mycket men böcker är FANTASTISKT. Och man kan aldrig göra film av en bok utan att på något vis ta udden av den historia som berättas. Värsta exemplet på länge på just detta är Slum Dog Millionaire. Underbar film, underbar bok, men två helt olika vinklingar av samma historia. Jag läste boken först och jag uppskattar verkligen filmen, det är bara det att det inte är samma historia. Och sådant förstör lite. Trots att det är en bra film och en bra bok. Så jag har för regel att inte se filmer om jag tycker boken är bra. Låt den rätte komma in är ett sådant exempel, jag vägrar se filmen för boken är underbar. Och ibland är film ett så ovärdigt media. Slafsigt liksom. Litteratur blir inte riktigt så, det är mer svart eller vitt, bra eller dåligt.

Ja, nu har jag frossat i att vara litteraturkritiker som avskyr film. Det är en fin känsla. Känner mig konstnärlig. Känner mig käck. Känner mig lite mer konstnärlig än resten av världen. Bäst att laga mat och tvätta tvätt så jag landar på jorden igen. Högmod går före fall har jag hört det sägas. =)

Om att stanna i en värld som går, om hjärtslagen som slår.

Jag förstår inte er som längtar utanför Sveriges gränser. Jag tänker att det vore häftigt med ett hjärta som slår för något man inte vet om. Jag vet inte hur det känns, således tycker jag det är fascinerande. Själv slår mitt hjärta för Sverige. Inget jag kan göra åt, inget jag egentligen vill göra så mycket åt. Jag trivs med att stanna hemma. Jag vill nog lite vara hon, tjejen som stannade kvar. För alla andra drar ju. Själv längtar jag tillbaka. Inte på ett dåligt vis, tvärtom, jag tror bara det är min plats på jorden.

Men ja, jag tycker att det är häftigt att längta utanför Sveriges gränser. Jag tycker det är häftigt att höra om hur man far till alla jordens hörn för att predika evangelium, själv brottas jag med hur jag ska våga säga till kvinnan på Ica att hon är älskad av Himlarnas Konung. Jag tycker alla missionärer är otroliga, på ett bra vis. Jag mest bara inte förstår (jag ber om ursäkt för språket). Men det är fint med mångfalden, fint med det brokiga, fint hur vi alla tillsammans ändå är familj. Det är fint, det är Guds verk, vi är enade, inte likadana. Jag stannar hemma, du åker iväg, vi jobbar ändå åt samma håll.

Amen.

Sugar, och annat läsbart.

Böcker är en skum passion jag har. Jag gillar att läsa för all del, men jag gillar nästan böcker än mer. Lukten, papper mot fingrarna, överfyllda bokhyllor. Jag fullkomligt älskar bibliotek och drömmer om att någon gång kunna spendera mycket tid sittandes på just ett bibliotek. Har ni tänkt på hur gott bibliotek luktar? Och på hur tyst det är? Och på hur kunniga bibliotekarier är? Så, älska ditt bibliotek!

Mitt senaste fynd vad gäller mina egna läsupplevelser sammanfattas enklast i en lista:

Bästa bok: Får jag säga Bibeln? Jag säger Bibeln. Helst en fin mix mellan folkbibeln och 2000. Och skönlitterärt så finns det många fina exempel, jag brukar säga Hemlängtan som är en ungdomsbok jag läst mången gång. Men även min samlingsvolym med MIMMI böckerna är en favorit.

Läser just nu (skönlitteratur): Sugar. Har bara läst början men gillar det redan, SPRÅKET! Helt underbar berättarstil. Ja, den handlar om 1800-tals London. Och Sugar.

Läser just nu (biografi, andligt, religiöst, personligt osv): En blandning av Den Oemotståndliga Revolutionen och Förlorad Förundran. Båda två klockrena. Kan inte riktigt med att förklara då det krävs en massa ord. Men ja, läs dom!

Nuvarande andaktsbok: Under Ytan, ja, det känns konfa. Men jag gillar det ändå. Känns skönt att få föreslagna bibelord varje dag. Och underbara andaktstexter. Ja. I kombination med min konfabibel som är nött och stött och fullkomligt underbar.

Senaste litterära inköpet: Två julmagasin från kanske sextiotalet med fina omslag och ännu vackrare artiklar om julens budskap i ett kallt Sverige.

Vill läsa: En bok med Strindbergs brev ligger på hyllan och värker. Borde ju bli vän med August. Annars känns en repris av Stolthet och Fördom som ett klockrent val så här i vårtider. Min klasskompis önskar också att jag läser en bok han givit mig. Det blir en tävling där. Jag hör av mig om vem som vinner.

Godnatt!

Skämt?

Det är något av ett skämt hur vi hela bunten vill bli socionomer i Göteborg. Skrattretande och underbart. Jag gillar hur vår bubbla fungerar. Jag har förstått att det tar slut, nu biter jag mig fast.

21

Jag firar med att bjuda på middag, med diverse hjälpresurser. Jag firar med att göra håret lockigt igen. Jag firar med att hänga tvätt. Jag firar med att klä upp mig. Jag firar med att vara uppe sent. Jag firar med att skratta hemma hos Yasmin. Jag firar, jag har det bra. Det finns mycket som är fint med att fylla år. Och inget känns så fräscht som 21. Haha.

nutiden - ett högst obekvämt tillstånd

Idag klär jag mig ljusa pastelltoner, tänker att imorgon kväll är hetsen över. Teknisk improklasserna till slut över. Jag skickar in ansökningar hejvilt. Jag klurar på om det är värt att söka jobb. Jag tänker för mycket och pratar för lite. Som alltid. Tur då att jag känner personer som pratar desto mer. Båda två smålänningar.

Jag går barfota på asfalten och tänker, nu blir jag sjuk, men det spelar ingen roll. Det är en skön känsla. Att få vara sjuk. Snart kommer allergin ändå. Då hjälper inget. Och tålamodet ligger som en isvägg över mitt hjärta. Jag vet att jag ska ha tålamod. Jag bara vet det. Precis som jag bara vet en del andra saker. Folk kallar det magkänsla, jag kallar det Gud. Och min "magkänsla" säger TÅLAMOD. Ha tålamod. Men jag undrar hur länge jag orkar stå ut med att vänta. Jag behöver läsa lite om hur folk står ut med att vänta, fyrtio år i öknen till exempel. Jag behöver veta hur man står ut. Jag behöver mina kvällspromenader. Ikväll ska jag ta mig tid, promenera. Det är nämligen en fin sak att göra, ta sig tid. Promenera. Bara vara.

Ja, vad ger detta inlägg en läsare? Intet kanske. Jag skriver inte som en del av mina bröder och systrar. jag skriver innerligt, vill jag tro. Överdrivet och svårt skulle kanske någon annan tycka. Jag siktar inte efter att vara käck, men ibland skrämmer tanken på något okäckt världen. Det obekväma är inte välkommet, men jag gillar det som inte riktigt passar.

GRATTIS LOTTA!!!!!

Om några små minuter börjar hennes dag. Och jag vill säga, grattis! Och tack, för att du är min vän. Jag hoppas du får en underbar dag! Varma kramar på din födelsedag!

Jag är så fasligt seriös.

Nu har jag tagit tag i mitt liv och sökt till universitetet. Känns som det mest seriösa jag gjort på år.I topp hamnade GU och socionomprogrammet, tätt följt av samma program på SU och ErstaSköndal. Men jag är ju ganska säker på att jag ska till Göteborg till hösten. Jag är ju ganska säker på att jag ska till Sjövik. Ja. Men vi får väl se. Det är långt till hösten. Kanske kan mycket hända. Kanske händer lite. Jag har förtröstan, varje dag är en ny dag.

Nu är jag snart tillbaka på kagge, om drygt 90 minuter står jag på perrongen på centralstationen i Stockholm. Sedan väntar ICA, och 176:an och sedan 309. Tills jag äntligen når det förlovade landet. Och då en lång promenad till Sjövillan. Sen ska jag bara ligga i min säng, på sin höjd tvätta lite tvätt, äta fil och flingor. Hälsa på alla flickorna hemma, klura på vilka jag ska låta vara mina referenter till olika bibelskolor. Klura på hur jag ska förklara för mina vänliga fröknar att det inte kommer bli någon yrkesdansare av mig. Ja.

Imorgon är det måndag. Det innebär skolfrukost, sleep-in, modernklass, repetoarklass, metodikklass, teknisk impro och sedan, SÄNGEN. Ja. Imorgon blir en hektisk dag. Men jag gillar det så.

Ja, detta är mitt liv. Jag är mer än nöjd med att komma tillbaka till Kagge. Jag har saknat det äckligt mycket, och om två månader kommer ett tomrum infinna sig som blir tufft att fylla. Genom allt är det en högst udda tanke att minnas hur mycket man faktiskt lämnar bakom sig.

Det som var, det som är, det som blir

Ni undrar, var har du varit. Jag svarar, där tiden finns och där kraven är som bortblåsta. Ja, jag har spenderat en vecka med mor och far, bror och hans flickvän. Ätit mat, sovit länge, haft lov. Så som det ska vara. Innan dess hann jag med jönköping, en visit i kyrkan hemma och en grillad korv hos finfina kollektivkvinnan. Ja. Jag har haft ett underbart lov. Men jag har väl inte gjort allt jag borde. Jag har till exempel inte tagit mig i kragen och gått in på studera.nu och gjort klart min ansökan. Att söka något i tid skrämmer mig lite. Ett bevis på en vuxenvärld som det ter sig ovant att tillhöra.

Nu ska jag fara och hämta mitt bagage som blivit förlorat men är funnet igen. Sedan ska jag packa om. Sedan ska jag sova. Sen gå upp. Åka tåget, komma fram, komma hem, till kagge. Och spendera två månader till där innan sommaren skiljer oss åt. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Tack.

Idag står jag upp. Långt ifrån mörkret och frågar himlarnas konung varför. Jag förstår knappt att jag står upp ibland. Och jag skriker på Gud för att jag måste bli arg på någon. Varför får jag stå upp? Varför? Varför kunde jag gå ut i ljuset? Varför? För jag vet hur det känns när man inte längre förstår varför man ska gå upp på morgonen, när man hoppas att bilen kör på en när man passerar gatan, när man räknar allt man stoppar i sig, när man skär i huden för att överhuvudtaget känna något, när man sväljer tabletter och dricker vin och hoppas att nästa morgon vaknar jag nog inte, när man känner ingen kan förstå eller ens utstå ens berättelse. Jag vet hur det känns. Och jag vet hur det känns att genom allt känna suget av att någon vill att jag ska leva. Men hur kände ni, ni som inte står med mig idag? Varför står inte ni här? Och varför står jag här? Så många varför. Så mycket varför. Jag gråter när jag ber, Jesus ta hand om dom. För jag förmår inte längre, kan inte. Så ta hand om dom. Hjälp. Och för allt i världen, hjälp mig att stå, så att Ditt ljus kan lysa genom mig, för utan Dig, är jag ingenting.

Och man vet aldrig vilka som bär en. Men jag vet att jag blir buren, för jag kan inte stå själv. Och utan Gud, utan förböner så går det inte. Vad vill jag ha sagt, att jag inte förstår att jag får leva när ni dör men att jag är tacksam. Jag är tacksam att jag lever. Det är inte självklart. Och varje dag är en gåva i nåd.

TACK.