Om att stanna i en värld som går, om hjärtslagen som slår.

Jag förstår inte er som längtar utanför Sveriges gränser. Jag tänker att det vore häftigt med ett hjärta som slår för något man inte vet om. Jag vet inte hur det känns, således tycker jag det är fascinerande. Själv slår mitt hjärta för Sverige. Inget jag kan göra åt, inget jag egentligen vill göra så mycket åt. Jag trivs med att stanna hemma. Jag vill nog lite vara hon, tjejen som stannade kvar. För alla andra drar ju. Själv längtar jag tillbaka. Inte på ett dåligt vis, tvärtom, jag tror bara det är min plats på jorden.

Men ja, jag tycker att det är häftigt att längta utanför Sveriges gränser. Jag tycker det är häftigt att höra om hur man far till alla jordens hörn för att predika evangelium, själv brottas jag med hur jag ska våga säga till kvinnan på Ica att hon är älskad av Himlarnas Konung. Jag tycker alla missionärer är otroliga, på ett bra vis. Jag mest bara inte förstår (jag ber om ursäkt för språket). Men det är fint med mångfalden, fint med det brokiga, fint hur vi alla tillsammans ändå är familj. Det är fint, det är Guds verk, vi är enade, inte likadana. Jag stannar hemma, du åker iväg, vi jobbar ändå åt samma håll.

Amen.