Om man hade obegränsat med studiestödspengar och dessutom inget som helst driv att göra något vettigt med sin tid här på jorden skulle jag läsa lingvistik och litteraturhistoria. Så skulle jag gotta mig i svenska språket riktigt ordentligt, ta på en basker och dricka kaffe med mina läslusarvänner på ett gammalt kafé i Göteborg. Ibland slås jag av hur mycket jag älskar språk. Framförallt de ädla äldre språken, franska, latin, grekiska. Språk med fin klang och viktig plats i historien. Äldre engelska funkar fint också och sisådär hundra år gammal svenska. Ja. Språk. Bästa bitarna av skolan var alltid språktimmarna. Helst svenska, sedan engelska och till sist franskan.
Värst är när man tvingas se på film istället för att läsa en bok. Finns det något värre? Tveksamt. Nog för att jag tycker om film väldigt mycket men böcker är FANTASTISKT. Och man kan aldrig göra film av en bok utan att på något vis ta udden av den historia som berättas. Värsta exemplet på länge på just detta är Slum Dog Millionaire. Underbar film, underbar bok, men två helt olika vinklingar av samma historia. Jag läste boken först och jag uppskattar verkligen filmen, det är bara det att det inte är samma historia. Och sådant förstör lite. Trots att det är en bra film och en bra bok. Så jag har för regel att inte se filmer om jag tycker boken är bra. Låt den rätte komma in är ett sådant exempel, jag vägrar se filmen för boken är underbar. Och ibland är film ett så ovärdigt media. Slafsigt liksom. Litteratur blir inte riktigt så, det är mer svart eller vitt, bra eller dåligt.
Ja, nu har jag frossat i att vara litteraturkritiker som avskyr film. Det är en fin känsla. Känner mig konstnärlig. Känner mig käck. Känner mig lite mer konstnärlig än resten av världen. Bäst att laga mat och tvätta tvätt så jag landar på jorden igen. Högmod går före fall har jag hört det sägas. =)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar