Idag klär jag mig ljusa pastelltoner, tänker att imorgon kväll är hetsen över. Teknisk improklasserna till slut över. Jag skickar in ansökningar hejvilt. Jag klurar på om det är värt att söka jobb. Jag tänker för mycket och pratar för lite. Som alltid. Tur då att jag känner personer som pratar desto mer. Båda två smålänningar.
Jag går barfota på asfalten och tänker, nu blir jag sjuk, men det spelar ingen roll. Det är en skön känsla. Att få vara sjuk. Snart kommer allergin ändå. Då hjälper inget. Och tålamodet ligger som en isvägg över mitt hjärta. Jag vet att jag ska ha tålamod. Jag bara vet det. Precis som jag bara vet en del andra saker. Folk kallar det magkänsla, jag kallar det Gud. Och min "magkänsla" säger TÅLAMOD. Ha tålamod. Men jag undrar hur länge jag orkar stå ut med att vänta. Jag behöver läsa lite om hur folk står ut med att vänta, fyrtio år i öknen till exempel. Jag behöver veta hur man står ut. Jag behöver mina kvällspromenader. Ikväll ska jag ta mig tid, promenera. Det är nämligen en fin sak att göra, ta sig tid. Promenera. Bara vara.
Ja, vad ger detta inlägg en läsare? Intet kanske. Jag skriver inte som en del av mina bröder och systrar. jag skriver innerligt, vill jag tro. Överdrivet och svårt skulle kanske någon annan tycka. Jag siktar inte efter att vara käck, men ibland skrämmer tanken på något okäckt världen. Det obekväma är inte välkommet, men jag gillar det som inte riktigt passar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Promenera är sannerligen en gåva från Gud. En dag ska jag promenera riktigt långt, genom hela Sverige kanske. Var det inte en kille som fick den kallelsen en gång, att gå genom hela swe och be? Fy vad underbart och fullkomligt fruktansvärt såklart. Hoppas att Gud kallar mig till det! Det skulle sannerligen vara en stor välsignelse!
SvaraRaderaJa. Promenera. Jag tror helt klart att det är någon sorts själavårdande från och med allt det Gud skapat till oss.
Det är bäst (och ändå tar man alldeles för lite tid för det).