Tack.

Idag står jag upp. Långt ifrån mörkret och frågar himlarnas konung varför. Jag förstår knappt att jag står upp ibland. Och jag skriker på Gud för att jag måste bli arg på någon. Varför får jag stå upp? Varför? Varför kunde jag gå ut i ljuset? Varför? För jag vet hur det känns när man inte längre förstår varför man ska gå upp på morgonen, när man hoppas att bilen kör på en när man passerar gatan, när man räknar allt man stoppar i sig, när man skär i huden för att överhuvudtaget känna något, när man sväljer tabletter och dricker vin och hoppas att nästa morgon vaknar jag nog inte, när man känner ingen kan förstå eller ens utstå ens berättelse. Jag vet hur det känns. Och jag vet hur det känns att genom allt känna suget av att någon vill att jag ska leva. Men hur kände ni, ni som inte står med mig idag? Varför står inte ni här? Och varför står jag här? Så många varför. Så mycket varför. Jag gråter när jag ber, Jesus ta hand om dom. För jag förmår inte längre, kan inte. Så ta hand om dom. Hjälp. Och för allt i världen, hjälp mig att stå, så att Ditt ljus kan lysa genom mig, för utan Dig, är jag ingenting.

Och man vet aldrig vilka som bär en. Men jag vet att jag blir buren, för jag kan inte stå själv. Och utan Gud, utan förböner så går det inte. Vad vill jag ha sagt, att jag inte förstår att jag får leva när ni dör men att jag är tacksam. Jag är tacksam att jag lever. Det är inte självklart. Och varje dag är en gåva i nåd.

TACK.