Jul.

Tänk att det faktiskt hände. Att Gud blev människa. Det är alltför stort för ett ens förstå en snudd av.

"Så älskade Gud dig och mig, just om vi är, att han skänkte oss sin enda son, det vackraste och dyrbaraste han hade. För att vi skulle förstå, tro och till slut nå en framtid med Gud, i evighet."

Fritt efter Johannesevangeliet, kapitel 3 vers 16.

God jul.

Din

Visst finns det dagar. Visst finns dom där, dagarna. Och kanske blandas dom med det andra, det där gråa. Dammråttorna av tid och krav, prestige. Det man borde. Det du vill att jag gör. Och visst finns den där, den blågrå och vidriga oron. Den jag aldrig vill se. Aldrig vill tänka på. Men det är någonting i dina ögon, vackrast på jorden, som får dammråttorna att gömma sig längre bort än vanligt och oron att blekna till en svagt blå nyans.

Och jag låter mig glömma. För jag vet att historia finns och historia ibland måste glömmas. Man måste bara gå, vidare. Och i dina blåa ögon blandas framtidshoppet och lyckan i ett mjukt silvrigt virrvarr. Och där står jag. Släpper taget om historian, darrar när jag sätter pennan till ett helt nytt. Helt vitt. Pappersark. Är livrädd. Livrädd för att hjärtat jag håller i handen skall falla ur mitt grepp. Livrädd att förstöra allt. I ett andetag. Ändå, trots all rädsla, skriver jag. Skriver jag...

Din.

White Light Moment

Jag vill bara hålla dig i handen resten av mitt liv. Jag tror inte jag måste veta mer än så just nu.

Jag har en förunderlig, finurlig Far som vet bättre än mig vad jag behöver. Och jag står tacksamt och förvånat och ler, I didn't see this coming at all.

Godnatt

Gå och lägg dig Lars.
Ja Bosse.

Ps. Tack för idag Linda och Tack alla luciaflickor för en fantastisk helg.

Har dödens huvudvärk och måste prestera livets predikan.
Bra dag.

Jag och min vän (rädd för ensamheten)

Vi bryter skärva efter skärva, från våra ansikten. En del så gamla och ingrodda att de knappt kan ryckas bort. Men vi sliter, för vi vet att det är mödan värd, i slutet. I slutet är det sanningen vi lever med och lögnen vi dör med. I slutet är det värt. Nu gör det bara ont. Vi står omgivna av snön, iskalla och huttrande. Men envisa. Så förbannat envisa båda två. Men vi bryter, skärva för skärva. Och när vårsolen når våra skakande axlar blickar vi på varandras råa ansikten. Livrädda och utan skölden som vi trodde skyddade. Flagiga, ärrade och såriga. Ser varandras blåa ögon. Andas in, viskar ut i samklang:

- Jag står kvar.

Tack Småland och dagens vackraste.

Hemma efter en underbar smålandshelg. Jag kunde inte haft det bättre. Guldstunder, dofter av himmel och mängder av skärvor av minnen. Det var fantastiskt. Jag är tacksam, ända in i själen.

Det vackraste jag hittade idag var ett gammalt stycke poesi. Skrivet i somras någon gång. Vackert är det.

"Du är överallt
Och ändå
Inte alls här
Jag tänker
För mycket
Irrar omkring i mitt inre
Misslyckas att sortera
Och
Saknar dig
När du inte alls
Saknar mig"

Utdrag ur Nya ord, samma sak.

Tåg.

Tror det är nånting med hur det susar och låter när man åker tåg. Jag älskar det. Sitter på ett välfyllt tåg på väg mot Mullsjö och Hanna. Tror på en god helg. Att få åka tåg är en bra början.

Jesaja 55

Det går en brygga ut i vattnet, vattnet som omger ön. Bryggan ligger nedanför ett sommarstugeområde. Dött nu i marskvällen. Det är tomt och kallt, solen är på väg ner. Färgar himlen ljust lilarosa. Jag hittar bryggan på en av mina långa promenader. Trippar genom blöta grästuvor för att nå dit ut. Går längst ut, balanserar, vinden rycker i håret och min längtan efter vidderna stillas. Jag tänker tankarna som jag tänkt fler än sju gånger sju gånger. Jag tror jag borde gå, stänga dörren till det här minnet, men jag stannar. Jag sitter på bryggan, ser omkring mig, väntar. Visst sa Gud det, ha tålamod, ha förtröstan och vänta. Jag har aldrig varit bra på det, tålamodet. Alltid frågat för mycket, sagt för mycket, velat för mycket. Salig är jag att Gud har tålamod med mig. Jag ser bilden av bryggan och mig för mitt inre. Symboliskt för att vänta på det oväntade. Många minnen klänger fast i bryggan. Jag står längst därute med vinden i håret, viddslängtan stillad, otålamodet i halsen, Jag tror jag viskar, jag vet jag gråter. Uppgivet. Jag kan inte själv, Du vet ju bäst ändå. Och fast jag inte förmår vill jag försöka. Villviljan bultar i hjärtat. Jag vill vilja följa. Jag vill vilja vara tålmodig. Och krossandet av stenhjärtat får fingrarna att blöda. Men Du håller min hand. Och jag sätter mig ner, blickar mot skymningsljuset, bryggans rangliga trästycken under mig. Håller Guds hand, med krossat hjärta, ett efterföljelseförsök i raden av många. Och i öronen ringer Ordet, Mina vägar är inte dina vägar, kom ihåg det...

Mondaymorning

Igår: Gudstjänst och praktikavslut.
Idag: Måndagsmorgon, sen frukost och skollov.

"Livet är fult, du är fager.
Vaken om natten,
men drömmer på dagen."

Million pieces

Allt är oreda. Alla saker är i tusen lådor och aldrig i den man först trodde. Det kallas att flytta tror jag. Annars är lägenheten fin och jag trots allt nöjd med att ha skaffat mig en ny hemstad.

Jag nådde brytpunkten. I hallen i det som är mitt själsliga hem. Hon sa, du kan inte göra såhär. Och jag visste, jag kan inte leva såhär. Och jag gick därifrån med känslan av att det måste bli förändrat. Jag kan inte prestera mig till ett värdigt liv. Jag vet ju det. Ändå lever jag som om jag inget visste. Jag nådde brytpunkten, skärningspunkten, och miljoner bitar behöver bli färre. För jag kan inte leva så. Nu när jag har nått brytpunkten.

Pack your bags (again)

Vi flyttar. Från himlen ramlade en finfin lägenhet och på fredag flyttar vi in. Nya äventyr börjar nu, det här blir spännande.

Jag sväljer stoltheten.
Förlåt.
Jag saknar dig.

Lördagmorgon

Michael Johnson igår i Partille var livets konsert. Och ja, jag uppskattade Folk också. I vilket fall så var det en fin stund. Lotta vart glad. Det viktigaste.

Idag jobbar jag, imorgon jobbar jag och sedan börjar skolan igen. Hektiskt schema just nu. Men som man väljer får man också stå till svars. Och det lönar sig aldrig att klaga. Fast det har jag inte lärt mig riktigt än.

Jag hoppas jag får träffa Hanna en bit i helgen. Det vore fantastiskt.

Indestructible

Jag och Evelina har mycket lika musiksmak. Underbart. Ikväll ska jag överraska Lotta och ta med henne på livets grej. Ja. Vad annars har jag att säga? Skulle kunna skriva miljoner ord, som... alltid. Men i ärlighetens namn har jag inte så mycket mer att säga.

"Du förvånar mig. Får mig för en stund att tappa kontrollen, det läskigaste jag vet. Jag kanske låter kaxig, kanske låter dryg. Jag är livrädd. Och vet inte riktigt hur jag ska hantera det här. Jag trodde du hade glömt mig. Men nu står du plötsligt framför mig igen. Och som vanligt håller inga murar jag byggt upp, på två sekunder rämnar allt. Och jag gläntar på dörren, kikar ut bakom, livrädd och kaxig. Vad gör jag nu, frågar jag. Men vad jag egentligen undrar är ju, vad håller du på med? Egentlligen."

Allting har sin tid

Okej. Ny vecka i mitt liv. Och jag har inte skrivit något här på många dagar. Men nu, nu är det tid. Så, första veckan på bibelskolan bestod av en informationsdag i måndags när vi matades med så mycket info att ja, hälften vore nog. Men tja, jag har nog redan glömt häften. I tisdags for vi till Lysekil, en finfin fiskarhåla belägen på bohuslänska kusten, där spenderade vi alla timmar till torsdag eftermiddag. Vad vi gjorde, tja, lärde känna varandra, pratade, drack kaffe och hade det allmänt trevligt. Inte illa alls.

Hela fredagen och lördagen var vi lediga och idag blev vi så fint presenterade för församlingen i smyrna. Ja, det är min vecka. Jag fascineras av att alla ständigt frågar vart jag bor, för tillfället en komplicerad fråga att ge svar på. Och som aldrig för längtar jag efter ett hem att kalla mitt, en plats att bjuda folk till och ett ställe att få landa på. Jag drömmer högtravande drömmar om hus på landet med stora trädgårdar och knarrande golv.

Och. Jag lär mig långsamt leva, och vara nöjd, med det jag har. Jag lär mig att tänka allting har sin tid, och det gigantiska huset har inte sin tid nu.

Just for now

Just nu.
Skriver kalendern full av aktiviteter inför hösten.
Tar kanske på mig för mycket.
Antagligen.
Kommer få tacka nej till hälften sen.
Men det känns vackert nu, att för en gångs skull, få säga, jag kan.
Jag är faktiskt ledig då.
För jag brukar inte kunna göra så.
Annars, ja, jag saknar Emma.
I övrigt är nog livet faktiskt ganska fantastiskt.

Just nu.

And the sun began to rain

I fem dagar levde jag med Lotta i Örebro. Träffade alla dom där jag saknat och inte träffat på hela sommaren. Vi kallar det kaggevännerna. Jag gick på möten och nästan inga konserter. Är dålig på det där, med konserter alltså. Föredrar att lyssna på ett seminarium, ta en fika och bara vara istället. Avundas lite dom som kan se charmen i trängseln, värmen, ljudvolymen och allt det där andra. Ibland önskar jag att jag vore lite mer som Lotta, en tvättäkta konserttjej.

Efter Örebro landade jag hemma, for vidare till Linkan och en finfin sjövillanreunion. Vi pratade och pratade, åt och åt och gjorde ja, precis det som behövdes efter en sommar på skilda håll. Umgicks. Hann se Linköping också, jag och Linnea blev smått förälskade i denna fagra studentstad mycket tack vare exemplariskt guidande av Annika och Elin. Det var två fina dagar. Nödvändiga, härliga och stundtals smärtsamma. Kändes otroligt overkligt att säga hejdå till Elin som nu flyttar för tre år i Tyskland och Linnea som ska spendera tre månader i Kongo.

Jag har hunnit med två dagar i Tranås också. Och ja, jag har flängt omkring som en tok. Har sett Tranås, åkt tåg genom vad som kanske kan ha varit hela Småland. Åtminstone från väst till öst. Har varit hemma hos Ida och pratat om alla bröllop hon gästat och jag inte gästat. Ätit thaimat och pusslat pussel. Blivit besegrad i bowling, som alltid. Och helt enkelt haft fantastiskt roligt. Småland är fantastiskt.

Idag tog jag farväl av Linda som lämnar Gråbo för ett år på Hawaii. Väldigt mycket hej och hejdå i mitt liv just nu. Imorgon jobbar jag en vecka till innan skolan börjar. Jag längtar. Både till jobb och skola och att få något som kan liknas vid rutin. Nu har jag skrivit lite väl många ord. Segläst inlägg. Okynnesuppdatering. Adjö.

Diagonalt

För er som undrar vad jag gör ägnar jag dagarna åt att åka tåg. Tvärs igenom Sverige. Med musik i öronen och långt från datorn. Jag skall berätta en annan dag.

Recharge

Hemma. Ladda om. Sova länge. Städa. Packa om.

Hemma, efter tre intensiva dagar med fina Lotta på bästkusten. Vi hann dinera hos Fia, inspektera Halmstads finfina tradition Ljusfesten, fara till Höganäs, klättra längst ut på udden vid Kullens fyr, äta hysteriskt med pannkakor, sova på ett kalasmysigt bed & breakfast utanför Ängelholm, besöka otaliga loppisar, second handbutiker och antikvitetslador, äta kött och toppa med ett ullaredsbesök. Ja, det var stundtals hysteriskt. Men enkelt något av det roligaste jag gjort på länge.

Imorgon. Örebro.

Betrakterskan

Idag såg jag ljuvt lila orkidéer i fönsterkarmen när jag desperat letade efter nycklarna. Igår skymtade jag blårosa skyar ovan betonghusen när jag körde bilen hem. Jag ser smärta i dina ögon, tårar när du minns och rädslan när du drömmer. Jag ser bitar av ett pussel jag inte själv kan pussla. Jag ser små gula blad i mossan när vi går i skogen. Jag ser och varje gång mina ögonlock sluts sparas nya bilder i mig.

-En liten sekund som du vill fotografera, i ett andetag finns den inte mera.

Nycklar tenderar att bara falla mellan mina fingrar

Jag har gjort det igen. Slarvat bort mina nycklar. Förlagt dom på ett ställe bara Gud vet om. Och hur jag än letar så hittar jag dom bara inte. Ja. Illa.

Annars, en lägesuppdatering kanske? Idag är jag ledig, igår jobbade jag, imorgon jobbar jag. Så var det med den saken ja. Om ett par dagar är det frizon och jag taggar för Örebro. Skall bli alldeles fantastiskt att träffa uskavibruden och ikeaemma igen.

Halvsegt blogginlägg detta ja. Men idag skiner solen, och jag lämnar internet för det verkliga livet.

Bla bla bla

Jag hittade igen. Som jag saknat. Jag hittade igen.

Tack gode Gud.

Du gav mig orden tillbaka.

Hjalmar Söderberg

"Jag vill så mycket som jag helst inte skulle vilja att jag ville. "

Your message is justice and compassion

Blygrå skyar på vägen hem, regn mot bilens svarta plåt. Raksträckan som tillåter foten att pressa pedalen i botten. Ljudet av fart uppblandat med lovsångsskivans mjuka toner. Några kor som gömmer sig under träden. Ängsvidderna, skogsmörkret och lukten av regn och grönska. Det finns ingen anledning att inte älska landet.

Speechless

Det tar ungefär fyra och en halv timme för mig att totalstäda vårt hus. Inklusive en stunds vånda innan dammsugning. Men, det är ju faktiskt ganska rent. Och jag är nöjd, om man bortser från faktumet att väckarklockan ringer om fem timmar. Charmigt att jag ändå lägger tid på att blogga. Not.

Update =)

Idag: Vara, Edit och fantastiska vänner.
Igår: Citylife, vänner och grillparty.
Imorgon: Trädgårdsröjande, träning och hemmafrulivet.

Just nu: SYTYCD-reprisen. LOVING IT!

Bitsocker

Någonstans uppkrupen i Amandas soffa, ivrigt diskuterandes med Sara och Sara finner jag det faktum att vi tro det eller ej. Har blivit äldre. En insikt som genererar lite vemod och samtidigt ett nytt hopp. Vi är inte längre dom vi en gång var. Vi har lagt bort gymnasieåren. Börjat på en ny tid. Jag har en konstig känsla i magen när jag lämnar hennes lägenhet och går genom stan i fredagsnatten. Natalie vid min sida. För första gången sen jag lämnade kagge tillåter jag mig att förstå att mitt liv inte bara är ett före/efter stockholmsön. Utan många bitar, likt ett pussel, en ny bit börjar nu.

Jag saknar dansen.

Osunt okynnesbloggande.

Om två timmar börjar jag arbeta igen. Efter fem dagars ledigt, har känts som en halv evighet. Gav mig på att träna igår. Första gången på sisådär en månad. Kändes skönt att svettas. I veckan ska jag annars göra allt det där jag ju ignorerat att göra i en månad nu. Som att klippa gräset. Och dammsuga, dammtorka och helt enkelt vrålstäda hela huset. Nästa vecka kommer fotografen. Huset är lite mer sig självt nu än sist det fotades. Inte förbytt av en stylistkvinna som egentligen bara tyckte att vårt hus var för färgglatt. Ja, vart vill jag komma med det är. Bara okynnesbloggande. Inget catchigt avslut, ingen poäng, bara lägesuppdateringar. Ja, ett osunt datoranvändande måhända.

Au revoir.

Lisa säger att långsamt också leder någonstans

I fem dagar har jag kört bil. Ni tänker att jag är en miljöbov, tjejen som förstör vår planet. Jag har hunnit träffa hela familjen Gustafsson, och bara vara i IKEAs hemstad ett tag. Fått ha semester. Grilla, sova, prata, prata, prata. Och ja, jag har hunnit med ett dygn på Öland också. Kan bara sammanfatta det med att det nog var bra att jag for dit. Behövligt, fantastiskt och stundtals smärtsamt.

Idag är jag ledig. Jag ska göra allt det jag struntat i att göra. Förvandla alla mina orostankar och våndor till något konstruktivt. Dammsuga även om det är det tråkigaste i hela världen. Sedan ska jag träffa Lotta. Och långsamt, som jag så ofta säger, bli människa igen.

"Ibland önskar jag jag kunde förskjuta tankarna så enkelt som du tycks kunna. Några klick så är du plötsligt i en annan värld. Men istället är du överallt och alltid, i min tanke. Och jag vill inte alltid ha det så, det gör mig splittrad, ofokuserad. Och jag avskyr kärlek över allt annat, men älskar Kärleken. Och jag lär mig långsamt, att leva med mig själv."

Lite mer som Annie Hall

Imorgon, avfärd för att träffa IKEA-Emma. Värt.
Nu, Oskar Linnros - Annie Hall, glass och packning.
I helgen, tokledig från imorgon eftermiddag ända tills tisdag morgon. Galet.

Ja. Godnatt.

Kanske.

Hönö, önö, nö, ö.

Det bekanta brummandet och känslan av att lämna fast mark. Parkering på egen risk. Grusstigen som leder fram. Glass i hamnen. Solnedgång. Alla varma leenden, bekanta ansikten överallt. Bland vänner. Imorgon åker jag ut för att spendera helgen på ön som en vecka om året förvandlas till ett frikyrkokaos.

Hönö, here I come.

Okynnesblogg

Nu är jag hemma igen. Kanske inte räknas till att vara borta när man befinner sig fem kilometer från sitt geografiska hem och är på en plats som känns mer hemma än något annat. I alla fall, det har varit två fantastiska veckor. Vi kunde faktiskt inte haft det bättre, nej. Herrens vägar äro outgrundliga och jag tror att många av kidsen bär med sig ett förnyat hopp på en Gud som älskar oss just som vi är. Det är fantastiskt att få vara med och se människor söka sig närmre Jesus, det är just sådana stunder som faktiskt gör livet värt att levas. Tack för två underbara veckor.

Idag är jag nästan ledig. Börjar inte jobba förrän två. Använder tiden till att tvätta, packa upp och rota i garaget. Få saker är så avkopplande som att tvätta. Jag kommer på mig själv med att sakna sjövillans tvättstuga. Annars ska veckan spenderas med jobb, jobb och ännu mer jobb. Och så kvällar på Hönö så klart. Få saker är så mycket sommar som just hönökonferensen.

Ja. Inte det käckaste jag skrivit kanske. Men likväl sanningen. Ha en härlig dag!

To do

Allergimedicin
Blomvattning
Hämta posten
Maila mor och far
Skriva drama
Duscha
Tvätta

Långsamt, bli människa igen.

Lägerlivets lov

Jag är hemma. Sjövik är som mitt andra hem. Jag är trygg här. Det är en välsignad plats. Nu ska jag få vara konfaledare här i två veckor framåt. Det är en enorm välsignelse. Jag är tacksam. Jag är glad. Och det är fantastiskt att få hänga med konfirmander i två veckor. Jag råkar ju nämligen tillhöra fåtalet vuxna människor som tycker att tonåringar är helt fantastiska, genom allt. Jag väger upp det genom att verkligen inte funka med barn under tio. Inte ett smickrande drag kanske, men likväl sant.

I övrigt, tog jag mod till mig och vågade friskt. Nog halv seger redan. Så får vi se.

Ja, bloggen kommer lida för att jag lever. Men, jag ska försöka ge er små hintar om hur bra jag har det. Så att ni blir avundsjuka =) Ja, godnatt med er!

PS Nyhem igår var väldigt trevligt. Jag kan skriva något om det senare. Jag träffade många trevliga själar. En del väntade, andra oväntade. Alla önskade. Kort sagt, VÄRD kväll.

Godnatt nu.

Ärligheten på mitt skrivbord

Tänk dig att på ditt skrivbord ligger lite av ditt hjärta nedskrivet. Brutal ärlighet i pappersformat. Tänk dig att om rätt människa fick läsa just den ärligheten skulle vad som helst kunna hända. På gott och ont. Det skulle kunna bli fantastiskt, det skulle kunna bli tyst, det skulle kunna bli otroligt smärtsamt. Du skulle ge den människan lite av ditt hjärta. Logiken säger att det är smärtsamt. Känslan av att du för en gångs skull i ditt liv inte vet hur du ska göra är obekväm. Man kan ju fråga om råd, men man får aldrig svar bra nog. Och man kan ju låta rätt person få ärligheten, men konsekvenserna är ödesdigra. Och tänk om man ändrar sig.

Jag tittar på mitt skrivbord och vet att jag i dagarna kommer fatta ett beslut. På gott och ont. Jag ber om vishet, jag skriker på Gud när svaret jag får är att jag redan vet.

Tänk dig att på ditt skrivbord ligger lite av ditt hjärta nedskrivet. Brutal ärlighet i pappersformat. Tänk dig att om rätt människa fick läsa just denna ärligheten skulle vad som helst kunna hända. På gott och ont. Vad skulle du göra.

Fembot have feelings too.

Vaknar med Huvudvärken. Känner mig aningen stressad inför lördag. När ska jag hinna packa? Idag kommer LottaH över och ikväll ska jag jobba sent. Imorgon är det familjelunch och sedan drar vi till Nyhem över kvällen. Packning inför ett tvåveckorsläger ingår helt enkelt inte i min tidsplan. Men självfallet hinns det med, till slut. Jag är ju ännu ung och lever ännu i illusionen att jag hinner allt jag vill. Nu, huvudvärkstablett och frukost, sen börja packa. Adjö.

Hjärteflimmer i nutid.

Ännu gör det ont att minnas. Som knytnävsslag i ansiktet, "Du kommer aldrig tillbaka!". Som när man var liten och klarade en bana på tvspelet. Man kommer aldrig tillbaka. Och jag saknar allt, hysteriskt. Mitt röda tbanekort är kvar i plånboken, som om jag ska tillbaka. Men det ska jag inte.

Hela helgen var ett enda sjukdomskoma, förkyld och febrig förmådde jag inte ens gå till kyrkan. Jag sov, åt och var helt enkelt. Sådant är nödvändigt från tid till tid. Igår var jag i stan, mötte upp min teaterväninna och fikade, pratade, planerade. Sedan bjöds jag till paret H på kvällsfika och konfaplanering. Kvällen avslutades med min SATC-syster och en härlig film, många skratt och en tur i den gröna bilen senare somnade jag äntligen hemma. Idag skall jag jobba hos mor och far. Imorgon ska jag dricka te på den efterlängtade balkongen med den finaste kvinnan jag vet.

Jag har det bra. Men jag minns ändå och jag undrar ändå. Som tysta filmer flimrar minnena förbi, danssalen, sjövillan, 309, matsalen och utflyktshuset. Alla skratt, alla tårar, all PMS, all dans, alla promenader, alla tjejsnack, alla klädbyten, alla blickar, alla frågor, all ångest. Och det svider när jag nu skriver, det bär vidare. Ska jag skriva att året på kagge varit oförglömligt, ja det har det. Eller kanske himmelskt, ja, det har det. Jag bär med mig så mycket efter ett år som detta. Jag kan enkelt säga att det är det bästa jag har gjort på mycket länge. Jag är tacksam att Gud ledde mig till ett år som av guld. Vad jag vore utan är en förfärlig tanke, tack.

I've had the time of my life, tack.

Börjar sommaren med att vara dunderförkyld. Så otroligt tråkigt. Men bra. Det tillåter mig att gräva ner mig i saknaden ett tag. Så det gör jag. Saknar. Förstår inte att det är över. Alla fina och kloka ord är som bortblåsta. Det är bara en svartgrå saknad och en konstig avsmak av "Vad hände egentligen, är det verkligen över?" som har lägrat mitt inre. En del kan skriva allt det fina. Inte jag. Inte än.

FILMEN!!!!!!

Älgen på vägen aka Över

Jag kan inte skriva dom fina orden ännu. Just nu är det bara slut. Nattsvart över. Det finns inget att komma tillbaka till, jag har vaknat brutalt ur mitt livs vackraste dröm. Vad jag gör? Gråter. Vad jag känner? Fläckvis allt, fläckvis inget.

Och inget blir någonsin detsamma igen.

sagoliv

Snorkfröken behöver mumintrollet. Och, det är en allmänt vedertagen sanning att mumintrollet behöver snorkfröken. Idag har jag ältat, sovit och tänkt. Gått små promenader och samlat ork. Tänkt på mumintrollet och snorkfröken. Tänkt på hur fel jag haft. Gett upp, börjat om, gett upp igen. Fastnat vid faktumet att

snorkfröken behöver mumintrollet

men mumintrollet vill inte ha snorkfröken. Även om han behöver. Vilket slutar i en sårad snorkfröken och ett förvirrat mumintroll. Och som hemulen skulle sagt, kärlek suger.

Musikfredag aka last friday

Robyn. Livets kvinna. Förstår ni hur bra hon är? Förstår ni? Jag vet att han förstår. Kvällens låttips:

Briljans

Elegans

Details in the fabric

Alla här pratar om slutet. Jag har lessnat på att snacka om det som tar slut. Jag vill prata om den nya början. Om verkligheten. Om livet. Utanför bubblan. Och det jag vill dela med dig. Mest av allt vill jag prata med dig. I brist på det om dig.

Verkligheten vill jag dela med dig. Är du redo?

Hemma i tomheten ansamlandes kraft till sanningen

För första kvällen på länge är jag hemma. Bara. Tänker inte ens göra en ansats att gå iväg. Jag vill, men jag lägger band på mig. För att det oftast bara ger mig smärta att gå. Idag ska jag därför vila. Ladda. För att försöka hoppa i helgen. Eller ja, för att tala klarspråk. Jag behöver egentid för att samla all min kraft för att lyckas säga sanningen. Jag vet fortfarande inte om jag kommer våga. Jag är dödligt rädd. Men jag tror jag måste, säga det alltså. Jag har vänt och vridit scenariot i huvudet och med andras hjälp. Försökt få det till en händelse där jag inte behöver offra något. Att jag inte behöver ge upp stoltheten och styrkan. Men det går inte. För ett sådant vis finns inte. Och Gud ler när jag surar över att allt inte går som jag vill. För det är just vad jag behöver. Jag måste våga offra lite, våga friskt för att vinna minst hälften. Och jag måste göra det snart. Innan tiden bokstavligt går sin väg.

Idag har jag tömt mitt rum. Pappa ska köra ner mina grejer imorgon. Mitt rum är kalt och opersonligt nu. Tomt. Ganska behagligt. Önskar mitt hjärta och sinne kunde vara mer likt mitt rum. Lite mindre rörigt, lite mindre fullproppat med farhågor, rädslor, vilda drömmar och galna spekulationer. Men jag är ju inte mer än vad jag är. Men inte mindre heller. Jag är jag.

Ja, djupt avslut där ja. Nu ska jag skriva någonslags poem om mitt år här. Stay tuned.

Hitta rätt igen

Jag behöver hitta rätt igen. Jag tar lite paus. Jag kommer tillbaka. I sinom tid.

Insikt of the day

Face it, jag hatar sällskapssport.

Färgen

Du vet, jag är skådespelerskan. Kvinnan i era liv som så omsorgsfullt målar sig själv varje dag. Penseldrag för penseldrag. Stundtals för att förstärka det som finns bakom, stundtals för att skapa något annat. Jag målar för att jag inte lärt mig leva utan färgen. Jag behöver lite rödare läppar, svartare ögonfransar och kanske rosigare kinder. Jag själv är ju en del av målandet. Jag själv är ju en del av allt det där. Jag är omåttlig. Ena dagen röd, andra dagen svart. I grund och botten ligger den blågrå rädslan. Ibland låter jag också den synas. Tillåter mig att vara rå. Avskalad. Naken framför er. Hur skulle det vara utan färgen? Finns jag utan färgen? Jag vet inte. Färgen är ett med mig. Den är jag. Jag är den. Men kanske stundtals på ett felaktigt sätt.

Livets låtar, femte maj

Jag bjuder på två finfina låtar kvällen till ära. Bör njutas utomhus, gärna insvept i ett täcke på en kall altan med inget utom dig själv och musiken aka tystnaden till sällskap. Det är så det ska vara. Mörker och musik. Två M som passar.

http://open.spotify.com/track/17xTScH1v4OC2a38T137d9

http://open.spotify.com/track/55l3ZlpxGMKkVqs41yXChK

Det är fasligt vad islänningarna kan. Jag är imponerad. Och fast.

Dagens dos av nåd.

Jag lever i en bedårande värld. Skapad av en fantastisk Gud. Det är galet och stundtals obegripligt. Men sant.

Onödigt nervös, huvudet ovanför hälarna.

Nu far jag till kyrkan å dansar. Är lagom nervös. Imorgon har vi metodik. Är onödigt nervös. På onsdag ska vi ha small-expo av solon. Är galet nervös. Jag promenerar bort det. Balanserar i rosa skor. Huvud ovan hälar. Logik.

Halvtid och bokstäver

Halvtid. Har inte slutfört något. Får ångest, unnar mig en vilodag. Lyssnar på islänningarna som kan. Tänker tillbaka till hösten. Saknar allt. Orkar inte bli sentimental. Tvättar. Målar ögonfransarna. Vad har jag egentligen gjort idag? Ingenting. Saknat. Den minst produktiva känslan, saknaden. Jag skapar inget, gör inget, slutför noll. Men frågan kvarstår, hade jag gjort det om du var här?

Magont som vägrar försvinna, huvudvärk som kräver kaffe varje morgon. Det är inte roligt längre. Det var aldrig roligt. Så kom tillbaka. Jag vet att du vill. Minns du svanarna? Minns du morgonen tjugoförsta? Minns du axelmotaxel? Minns du?

"Kan du begripa det
Att jag
Fröken Kanalltsjälv
Och du
Herr Jagklararmig
Behöver varandra
Vi behöver oss
När ska du begripa"

Från: Sagorosen - tjugonionde april tvåtusentio

Styr upp, städa upp, dansa och tvätta. Saturdaydream.

Rosa

Det är ren och rosa ironi att hitta hem två månader innan man far tillbaka till Hemmet. Det är ironi att du pratar om svanar med mig. Det är ironi att jag är för rädd för att gå, för rädd för att stanna. Mitt liv är rosa. Mitt liv är ironiskt. Men däremellan är det fridfullt och helt och hållet härligt. Jag gör som du, avslutar klämkäckt och jag avskyr mig för det.

Solmonster

Vårsolen lockar fram allt möjligt ur människorna i min omgivning. Det lockar fram hoptrasslade ben som sedan i lysrörsljuset förnekas. Det lockar fram barfotapromenader och diverse nakenchocker. Det lockar fram svanar som håller ihop livet ut. Det lockar fram båtturer och handståenden. Det lockar fram snuva och host. Förkylning och enorma tårar från ögon och himlen. Faktumet kvarstår att vi lever ett liv där vi efter fem månaders totalmörker är sådana solmonster att vi gör vad som helst i solen. Är det Svensson? Ja. Men det har sin charm.

Och våra grannar har grillat galet mycket. Vi funderar på att stjäla grillen.

Ett morgoninlägg för alla nyfikna på min natt

Känslan av att "Ja, du gick och la dig klockan två inatt" sitter kvar i hela kroppen. Jag reser mig i sängen och dunsar ner igen av ett brutalt blodtrycksfall. Lyckas långsamt ta mig upp till sittandes, konstaterar att jag har sovit i knappa sju timmar och nu håller på att förgås av hunger. Jag börjar internettörstigt att blogga. Sunt.

Det känns som om jag festat hela natten, haft högklackat och skrattskrikigt på dansgolvet. Men jag har bara varit på Bounce. Och kommit hem sent. Kära lilla jag är inte skapt för dessa sena nätter. Vid halv ett är det nog för mig. Jag föredrar ändå att gå upp på morgonen, vid halv nio är lagom. Jag känner mig fantastiskt gammal, eller kanske fantastiskt ung. Either way, så känns idag just nu ganska energifattigt. Men kanske just för att jag borde gå och äta min mat, dricka mitt kaffe och sätta mig på altanen i solen. Ja. Överge datorn nu.

Adjö

Litteraturkritikern spyr galla på filmvärlden.

Om man hade obegränsat med studiestödspengar och dessutom inget som helst driv att göra något vettigt med sin tid här på jorden skulle jag läsa lingvistik och litteraturhistoria. Så skulle jag gotta mig i svenska språket riktigt ordentligt, ta på en basker och dricka kaffe med mina läslusarvänner på ett gammalt kafé i Göteborg. Ibland slås jag av hur mycket jag älskar språk. Framförallt de ädla äldre språken, franska, latin, grekiska. Språk med fin klang och viktig plats i historien. Äldre engelska funkar fint också och sisådär hundra år gammal svenska. Ja. Språk. Bästa bitarna av skolan var alltid språktimmarna. Helst svenska, sedan engelska och till sist franskan.

Värst är när man tvingas se på film istället för att läsa en bok. Finns det något värre? Tveksamt. Nog för att jag tycker om film väldigt mycket men böcker är FANTASTISKT. Och man kan aldrig göra film av en bok utan att på något vis ta udden av den historia som berättas. Värsta exemplet på länge på just detta är Slum Dog Millionaire. Underbar film, underbar bok, men två helt olika vinklingar av samma historia. Jag läste boken först och jag uppskattar verkligen filmen, det är bara det att det inte är samma historia. Och sådant förstör lite. Trots att det är en bra film och en bra bok. Så jag har för regel att inte se filmer om jag tycker boken är bra. Låt den rätte komma in är ett sådant exempel, jag vägrar se filmen för boken är underbar. Och ibland är film ett så ovärdigt media. Slafsigt liksom. Litteratur blir inte riktigt så, det är mer svart eller vitt, bra eller dåligt.

Ja, nu har jag frossat i att vara litteraturkritiker som avskyr film. Det är en fin känsla. Känner mig konstnärlig. Känner mig käck. Känner mig lite mer konstnärlig än resten av världen. Bäst att laga mat och tvätta tvätt så jag landar på jorden igen. Högmod går före fall har jag hört det sägas. =)

Om att stanna i en värld som går, om hjärtslagen som slår.

Jag förstår inte er som längtar utanför Sveriges gränser. Jag tänker att det vore häftigt med ett hjärta som slår för något man inte vet om. Jag vet inte hur det känns, således tycker jag det är fascinerande. Själv slår mitt hjärta för Sverige. Inget jag kan göra åt, inget jag egentligen vill göra så mycket åt. Jag trivs med att stanna hemma. Jag vill nog lite vara hon, tjejen som stannade kvar. För alla andra drar ju. Själv längtar jag tillbaka. Inte på ett dåligt vis, tvärtom, jag tror bara det är min plats på jorden.

Men ja, jag tycker att det är häftigt att längta utanför Sveriges gränser. Jag tycker det är häftigt att höra om hur man far till alla jordens hörn för att predika evangelium, själv brottas jag med hur jag ska våga säga till kvinnan på Ica att hon är älskad av Himlarnas Konung. Jag tycker alla missionärer är otroliga, på ett bra vis. Jag mest bara inte förstår (jag ber om ursäkt för språket). Men det är fint med mångfalden, fint med det brokiga, fint hur vi alla tillsammans ändå är familj. Det är fint, det är Guds verk, vi är enade, inte likadana. Jag stannar hemma, du åker iväg, vi jobbar ändå åt samma håll.

Amen.

Sugar, och annat läsbart.

Böcker är en skum passion jag har. Jag gillar att läsa för all del, men jag gillar nästan böcker än mer. Lukten, papper mot fingrarna, överfyllda bokhyllor. Jag fullkomligt älskar bibliotek och drömmer om att någon gång kunna spendera mycket tid sittandes på just ett bibliotek. Har ni tänkt på hur gott bibliotek luktar? Och på hur tyst det är? Och på hur kunniga bibliotekarier är? Så, älska ditt bibliotek!

Mitt senaste fynd vad gäller mina egna läsupplevelser sammanfattas enklast i en lista:

Bästa bok: Får jag säga Bibeln? Jag säger Bibeln. Helst en fin mix mellan folkbibeln och 2000. Och skönlitterärt så finns det många fina exempel, jag brukar säga Hemlängtan som är en ungdomsbok jag läst mången gång. Men även min samlingsvolym med MIMMI böckerna är en favorit.

Läser just nu (skönlitteratur): Sugar. Har bara läst början men gillar det redan, SPRÅKET! Helt underbar berättarstil. Ja, den handlar om 1800-tals London. Och Sugar.

Läser just nu (biografi, andligt, religiöst, personligt osv): En blandning av Den Oemotståndliga Revolutionen och Förlorad Förundran. Båda två klockrena. Kan inte riktigt med att förklara då det krävs en massa ord. Men ja, läs dom!

Nuvarande andaktsbok: Under Ytan, ja, det känns konfa. Men jag gillar det ändå. Känns skönt att få föreslagna bibelord varje dag. Och underbara andaktstexter. Ja. I kombination med min konfabibel som är nött och stött och fullkomligt underbar.

Senaste litterära inköpet: Två julmagasin från kanske sextiotalet med fina omslag och ännu vackrare artiklar om julens budskap i ett kallt Sverige.

Vill läsa: En bok med Strindbergs brev ligger på hyllan och värker. Borde ju bli vän med August. Annars känns en repris av Stolthet och Fördom som ett klockrent val så här i vårtider. Min klasskompis önskar också att jag läser en bok han givit mig. Det blir en tävling där. Jag hör av mig om vem som vinner.

Godnatt!

Skämt?

Det är något av ett skämt hur vi hela bunten vill bli socionomer i Göteborg. Skrattretande och underbart. Jag gillar hur vår bubbla fungerar. Jag har förstått att det tar slut, nu biter jag mig fast.

21

Jag firar med att bjuda på middag, med diverse hjälpresurser. Jag firar med att göra håret lockigt igen. Jag firar med att hänga tvätt. Jag firar med att klä upp mig. Jag firar med att vara uppe sent. Jag firar med att skratta hemma hos Yasmin. Jag firar, jag har det bra. Det finns mycket som är fint med att fylla år. Och inget känns så fräscht som 21. Haha.

nutiden - ett högst obekvämt tillstånd

Idag klär jag mig ljusa pastelltoner, tänker att imorgon kväll är hetsen över. Teknisk improklasserna till slut över. Jag skickar in ansökningar hejvilt. Jag klurar på om det är värt att söka jobb. Jag tänker för mycket och pratar för lite. Som alltid. Tur då att jag känner personer som pratar desto mer. Båda två smålänningar.

Jag går barfota på asfalten och tänker, nu blir jag sjuk, men det spelar ingen roll. Det är en skön känsla. Att få vara sjuk. Snart kommer allergin ändå. Då hjälper inget. Och tålamodet ligger som en isvägg över mitt hjärta. Jag vet att jag ska ha tålamod. Jag bara vet det. Precis som jag bara vet en del andra saker. Folk kallar det magkänsla, jag kallar det Gud. Och min "magkänsla" säger TÅLAMOD. Ha tålamod. Men jag undrar hur länge jag orkar stå ut med att vänta. Jag behöver läsa lite om hur folk står ut med att vänta, fyrtio år i öknen till exempel. Jag behöver veta hur man står ut. Jag behöver mina kvällspromenader. Ikväll ska jag ta mig tid, promenera. Det är nämligen en fin sak att göra, ta sig tid. Promenera. Bara vara.

Ja, vad ger detta inlägg en läsare? Intet kanske. Jag skriver inte som en del av mina bröder och systrar. jag skriver innerligt, vill jag tro. Överdrivet och svårt skulle kanske någon annan tycka. Jag siktar inte efter att vara käck, men ibland skrämmer tanken på något okäckt världen. Det obekväma är inte välkommet, men jag gillar det som inte riktigt passar.

GRATTIS LOTTA!!!!!

Om några små minuter börjar hennes dag. Och jag vill säga, grattis! Och tack, för att du är min vän. Jag hoppas du får en underbar dag! Varma kramar på din födelsedag!

Jag är så fasligt seriös.

Nu har jag tagit tag i mitt liv och sökt till universitetet. Känns som det mest seriösa jag gjort på år.I topp hamnade GU och socionomprogrammet, tätt följt av samma program på SU och ErstaSköndal. Men jag är ju ganska säker på att jag ska till Göteborg till hösten. Jag är ju ganska säker på att jag ska till Sjövik. Ja. Men vi får väl se. Det är långt till hösten. Kanske kan mycket hända. Kanske händer lite. Jag har förtröstan, varje dag är en ny dag.

Nu är jag snart tillbaka på kagge, om drygt 90 minuter står jag på perrongen på centralstationen i Stockholm. Sedan väntar ICA, och 176:an och sedan 309. Tills jag äntligen når det förlovade landet. Och då en lång promenad till Sjövillan. Sen ska jag bara ligga i min säng, på sin höjd tvätta lite tvätt, äta fil och flingor. Hälsa på alla flickorna hemma, klura på vilka jag ska låta vara mina referenter till olika bibelskolor. Klura på hur jag ska förklara för mina vänliga fröknar att det inte kommer bli någon yrkesdansare av mig. Ja.

Imorgon är det måndag. Det innebär skolfrukost, sleep-in, modernklass, repetoarklass, metodikklass, teknisk impro och sedan, SÄNGEN. Ja. Imorgon blir en hektisk dag. Men jag gillar det så.

Ja, detta är mitt liv. Jag är mer än nöjd med att komma tillbaka till Kagge. Jag har saknat det äckligt mycket, och om två månader kommer ett tomrum infinna sig som blir tufft att fylla. Genom allt är det en högst udda tanke att minnas hur mycket man faktiskt lämnar bakom sig.

Det som var, det som är, det som blir

Ni undrar, var har du varit. Jag svarar, där tiden finns och där kraven är som bortblåsta. Ja, jag har spenderat en vecka med mor och far, bror och hans flickvän. Ätit mat, sovit länge, haft lov. Så som det ska vara. Innan dess hann jag med jönköping, en visit i kyrkan hemma och en grillad korv hos finfina kollektivkvinnan. Ja. Jag har haft ett underbart lov. Men jag har väl inte gjort allt jag borde. Jag har till exempel inte tagit mig i kragen och gått in på studera.nu och gjort klart min ansökan. Att söka något i tid skrämmer mig lite. Ett bevis på en vuxenvärld som det ter sig ovant att tillhöra.

Nu ska jag fara och hämta mitt bagage som blivit förlorat men är funnet igen. Sedan ska jag packa om. Sedan ska jag sova. Sen gå upp. Åka tåget, komma fram, komma hem, till kagge. Och spendera två månader till där innan sommaren skiljer oss åt. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Tack.

Idag står jag upp. Långt ifrån mörkret och frågar himlarnas konung varför. Jag förstår knappt att jag står upp ibland. Och jag skriker på Gud för att jag måste bli arg på någon. Varför får jag stå upp? Varför? Varför kunde jag gå ut i ljuset? Varför? För jag vet hur det känns när man inte längre förstår varför man ska gå upp på morgonen, när man hoppas att bilen kör på en när man passerar gatan, när man räknar allt man stoppar i sig, när man skär i huden för att överhuvudtaget känna något, när man sväljer tabletter och dricker vin och hoppas att nästa morgon vaknar jag nog inte, när man känner ingen kan förstå eller ens utstå ens berättelse. Jag vet hur det känns. Och jag vet hur det känns att genom allt känna suget av att någon vill att jag ska leva. Men hur kände ni, ni som inte står med mig idag? Varför står inte ni här? Och varför står jag här? Så många varför. Så mycket varför. Jag gråter när jag ber, Jesus ta hand om dom. För jag förmår inte längre, kan inte. Så ta hand om dom. Hjälp. Och för allt i världen, hjälp mig att stå, så att Ditt ljus kan lysa genom mig, för utan Dig, är jag ingenting.

Och man vet aldrig vilka som bär en. Men jag vet att jag blir buren, för jag kan inte stå själv. Och utan Gud, utan förböner så går det inte. Vad vill jag ha sagt, att jag inte förstår att jag får leva när ni dör men att jag är tacksam. Jag är tacksam att jag lever. Det är inte självklart. Och varje dag är en gåva i nåd.

TACK.

Jaha, berätta för mig nu.

-Vilken buss ska du ta?

-Jag tar samma.

Du kanske tycker jag är smärtsam, dryg, jobbig, vadvetjag. Men en sak ska du ha klart för dig, jag är envis som få.

Crash and burn girl.

Vi repar tills vi gråter, vi skrattar när vi dansar och däremellan flaxar vi med ögonfransarna och ser sexigt arga ut så att vi kanske lyckas ro hem en resa söderut. Om en vecka går jag på kvällspromenad i olivlunden. Lämnar kagge för en veckas rapp italienska. Det blir bra. Innan dess, melodifestival och potentiell stressdöd. Jag borde vara lagom, jag är inte det. Vi lever livet för att krascha och gå sönder. För vi vet inget annat. Samhället säger åt oss att göra som vi gör, konsumera tills vi dör. Och det är det jag gör, snart. Dör. Men, jag faller med benet i en attityd och armarna vackert sträckta. Grace.

Dagens outfit, gissningsleken

Idag tar jag på mig:

a. En gigantisk svart byxdress
b. Min stora vita tyllkjol
c. Avklippta svarta tajts aka cykelbyxor

Jag matchar med:

a. Min aprikos stickade tröja
b. Turkosgröna leggings och en stor turkos rosett i håret
c. En färgglad hoodie

På fötterna har jag:

a. Ingenting
b. Stickade storsockor och nikesneakers
c. Vita tygskor

Håret:

a. Är utsläppt
b. Uppsatt ala 50tal
c. I en boll på huvudet

Ja, vad tror ni? Svaret går att läsa mellan raderna, idag ska vi repa. Och jag ska byta kläder flera gånger mellan varven. Ja, jag gillar det.

Påskångest, våldgästande och våfflor

På påsk vill jag åka till småland, men saknar boplats för att deltaga på konferensen (kan i och för sig tänka mig att göra annat än att deltaga på tredagar under påsk, men småland vore trevligt) . Så det slutar väl med att det blir göteborg i några dagar. Alternativt totalchill i sthlm en stund. Om inte någon flaggar en inbjudan för mig till småland? Men det verkar inte så. Men jag väntar ihärdigt.

Sedan blir det familjeliv i Italien. Ja. Vad annars? Det är ju det man gör om jag greppat min familj. Nu dusch, sen våffla, ännu senare klädjakt. Jag älskar mitt liv.

Det ligger glitter i luften, Belal gör yoga i fönstret och alla är rädda för journalisterna

Det är melodifestival på skolan snart. Med stormsteg närmar sig tisdagskvällen och galorna gala. Det blir sång, det blir dans, det blir skratt och fest, glam och party. Tills dess dör vi av reptider, ignorerar att vi borde öva och leker. Ja, folkhögskolelivet i ett nötskal. Jag gillar och avskyr det på samma gång. Men jag är i och för sig så mycket känslor just nu att hälften hade helt allvarligt varit nog. Skönt att du tycker likadant.

Själv så dansar jag och två av mina eminenta kollegor till en låt av och med Tove. Underbar låt, det blir färg, flärd och skönsång. Kom till skolan, för tjugo pix får man fika å sittplats. Eller, följ via nätet;

http://www.kaggeholm.se/

Klockan 19.00 på tisdag den 30/3. KOLLA!!!!!

Eldräv, teman, youtube och fredagsliv

Igår konsumerades en rad youtubeklipp på inrådan av en viss karl i ett hus namngett efter träden som växer i Umeå. Att se på filmklipp kan vara ett av de bättre sätten att spendera en begynnande fredagskväll på. Därefter agerade jag och min syster av Flaminken smakråd för redan nämnda man då denne valde tema för sin internetläsare. Ja. Ibland förefaller livet på FHSK så meningsfullt. För övrigt kanske detta inte anses som bloggmaterial. Men var ni där skulle ni ha känt dramatiken.

Ja, varför vill jag delge detta. Jo, för att jag själv så klart blev inspirerad och även jag bytte tema på mitt eldräv. Nu är det klassiskt svart och åt det vinröda hållet. Jag gillar det. Inte lika frälst som karln i ovannämnt hus men likväl snyggt.

Idag är det lördag, jag skall till stan. Jag håller kaffekonsumtionen hög så att jag lyckas skratta mig igenom dagen. Ikväll, ja, sjövillan bjuder inte på mycket spänning så jag antar att jag rymmer. Vi ses.

Manboy var uppenbarligen inte Unstoppable, ja, This is my life.

Finns det en gräns? Tveksamt.

modebloggswannabe och djur

Jag har en last i livet (sunt att inleda med en lögn, ty jag har många laster, dock en jag skall berätta om nu) och det är leopardmönster. Man kan nog i allmänhet vidga denna last till djurmönster. Ja, det mesta funkar. Zebraränder, leopard, ormskinn, ja, pick and choose. Ja, jag tycker det är fasligt; läckert. Ja, för då är då inte snyggt, inte stilrent och inte gulligt. Men läckert, det är det. Enda anledningen till att jag inte bor i och ikläder mig enbart djurmönster är att jag begåvats med något som kallas smak och därför tenderar att välja bort detta osmakfulla mönster. Men ja, läckert är det. Och jag smyger in en del djurmönster i min garderob också. Bland annat ett par gråa leopardmönstrade tajts. Som jag idag fick ikläda mig, då jag och flickorna i huset gick på rockkonsert med musiklinjen. Där möttes vi ju självklart av värre kreationer och kostymer (musiker skall regelrätt alltid överdriva och vi dansare skall alltid efterapa musikerna, förvirrat, nej). Jag tänker således lista kvällens bästa/värsta/snyggaste kostymer i sann modebloggsanda (jag vet att du gillar det):

Börjar nerifrån för att hanka mig uppåt:

5. Killen från Kalmar som i en grupp enbart bestående av djurlika musiker valde att sticka ut med en tydlig sportkostym. Inte så påkostat, inte så extremt, men ett modigt val. Och, pannband är respekt.

4. Ölänningen som lirade bas i en Gudrun Sjödéninspirerad väst som jag hoppas han lånat av sin farmor, misstänker dock att den faktiskt tillhör någon på skolan. Barfota och med en slips runt huvudet kändes dock hela utstyrseln lite "firmafest 94", men för all del, udda var det, osmakligt och alldeles underbart.

3. Hönökillen som är övertalangfull körde stilen caveman helt ut och uppträdde med en pälsväst, skinnpannband och slitna svarta jeans. Det var djuriskt och hänförande, klassiskt och enkelt, det går hem i modesverige.

2. Pastorsaspiranten från småland vinner ju ändå i klassen djurlikt med hästlängder. Iklädd en leopardmönstrad pläd, omgjord till mantel, pannband, skidglasögon och tajts kändes det aningen övergjort men således också aningen självdistansierat. Plus för manteln och fantasirikedom, minus för skidglasögonen som kändes malplacerade och som vi plötsligt var besök i Snowroller.

1. Första platsen måste således tilldelas en tjej för att denna sammanställning inte skall förefalla helt mansdominerad (och för att skona skribenten diverse påhopp om att hon skulle ha visst tunnelseende). Därför får Lucia 2009 en första platsplacering, hon föreföll ändå vara den av tjejerna som tog det hela på störst allvar men ändå lyckades vandra därifrån med stilen i behåll (något som majoriteten av killarna misslyckades med). Hon bar svarta haremsbyxor och en fantastiskt svart kavaj med axelvaddar och guldbrodyr, kändes väldigt Freddie Mercury, glittrigt, galet och snyggt.

Tack alla musiker för en härlig afton!

back in sthlm

Någonslags värme har lägrat sig i luften. Jag andas vår. Hela vår nation andas vår. Ja. Nu är jag på kagge igen. Efter ett galet men härligt lov. Vad jag har gjort, ja, jag har varit social. Umgåtts. Pratat. Dansat. Uttryckt. Ja, vad annars finns att göra. Vad har jag inte gjort, ja, jag har inte tränat, inte sovit ordentligt och inte varit i kyrkan. Ja, så illa är det. Kyrkan har jag inte varit i på tre veckor nu. Känns konstigt. Mitt liv i obalans. Jag gillar vanan att gå till kyrkan varje söndag. Jag gillar känslan av att åka bussen på morgonen, allra helst ensam och med låten Ny morgon för världen på repeat i öronen. Jag gillar lugnet som sprider sig i stan söndag klockan halv elva. Jag gillar att slå mig ner i kyrksalen som luktar som kyrkor gör; kaffe, människor, dammigt och gammalt. Jag gillar hur människan bredvid mig hejar, pratar lite och hur vi hinner hamna i ett varmt samtal innan sorlet tystnar och mötet börjar. Jag gillar fikat efteråt, jag gillar känslan av att lämna kyrkan med lite ny kraft, lite mer känslan av att vi är många och framförallt ett förnyat hopp och ny kärlek i mitt hjärta.

Citat, konstnärsdivan

Jag avskyr att forcera fram ett stycke dans. Har noll inspiration, noll plats att öva och noll tid. Så gör jag något? Nej. Jo, jag ber. Och så tänker jag, nu du Gud, får du lösa detta. Och Gud svarar med ett leende, Jag gav dig en ny dag, jag gav dig ett hus att bo i, en natur att vara i och jag gav dig människor runt dig. Är inte det plats, tid och inspiration Emilie, då vet jag inte vad det är. Så gör det nu. Han är bra han, Gud alltså, svar på tal har han om någon. Och det är bra, för det är nog enda sättet att rycka upp mig och få min kaxiga sida att ge vika. Fint.

Så nu skall jag fara, hälsa på J och sedan träffa bästis S. Ikväll blir det girls night. Jag ska preppa med att lyssna på the knife. Klä på mig min legolila klänning, svarta stumpor och en lång svart sjal. Möta världen som någonslags synthig modediva med dansabstinens. Ja.

Today is gonna be the day

Idag är en sådan där typisk styra upp dag, så det är det jag gör idag. Styr upp. Innan jag ikväll tillhandahåller min belöning i form av umgänge med fina X. Så, att göra listan visas nedan.

Laga kläderna
Sy klänningen
Göra koreografin till Kungälv
Träna
Styra upp sommarjobbet

Oyeah

WIHO

GRATTIS SARA!!!!

Tänk er att ni faller uppåt

I modern dans får man göra lite som man vill. Det gör den så fin. Idag har vi haft Micke Brask som lärare, han är go. Underbar pedagog och underbar teknik. Även om jag älskar jazz. Fin är han i alla fall.

Vidare har jag nu återigen kraschlandat på kagge innan jag på lördag drar till götet. Ja, livet i en resväska. Och ja, turnén var fantastisk, loved it! Vi hade väldigt blandade scener, allt från klassrum till teaterscener och ljudanläggningar av olika arter där den sämsta var lika med en bandspelare från typ nittiotalet. FINT

Ja, sannolikheten är stor att jag går och lägger mig nu. Godnatt på're då

Dagens citat (bör sägas med högklassig dalmålsdialekt)
"Du är galen du, ja"
Sagt av en sexårig kille i Viksjöfors till Rodrigo.

Mina tankar kring en hopplös kyrka och min egna otro (ja, så djupt är det)

Söndagar är mina dagar av visdom. Och igår ingöts en mängd klokheter i mitt stilla sinne. Ja, för det är då man förstår visheten, när man bliver stilla. Ja, hursomhaver, jag tänkte dela med mig. Antagligen är detta högst frekventa tankar, inte ett uns unika men likväl viktiga. Jag proklamerar inga lösningar, bara frågor och mina tankar kring just dessa frågor. Ja, läs och som min nyfunna favvoblogg skriver, håll till godo!

Var är kyrkan för det världen kallar kyrka ter sig för mig som en instution, en förening kanske och om man vill vara vänlig en organisation. Att kalla det organisation är att ta i. Ordet för tankarna till organ, något som lever och andas, och alltför ofta går den bilden stick i stäv med kyrkan jag ser. Ja, visst ser jag en död kyrka. Kanske framförallt en kyrka utan hopp. Hopplöshet är likamed död. Tyvärr.

Ni tycker antagligen att jag inte själv står för någon anselig mängd hopp för kyrkan. Och jag är nog onekligen bra på att vara pessimist. Men, vad jag egentligen vill få fram är min desperata önskan att kyrkan skall bli vad den är ämnad. Och tyvärr är min verklighet så långt därifrån att jag vill gråta. Jag blir så innerligt besviken på mig själv och min omvärld, jag avskyr vår otro. Och vår handlingsfattighet. Jag blir så besviken på mig själv som inte lyckas leva i den förtröstan jag önskar.

Ja, jag drömmer om en kyrka som andas. En kyrka som är en organism. Något som lever och rör sig. Jag drömmer om att se hur Guds rike bryter fram på jorden. Hur vi blir en enad mänsklighet och för den sakens skull inte ett dugg likformig. Jag drömmer om hur Gud får ena denna splittrade värld. Ja. Men det börjar hos lilla mig, och förändringen i mig är av betydelse för hur Guds rike bryter fram. Det är en svindlande och fullkomligt jättejobbig tanke. Den tvingar mig att förändras, tvingar mig att välja antingen Vägen eller inte. Och vad jag än väljer blir jag aldrig densamma.

Ja, kul att ni läste. Kul om ni fick ut något av det. Kände ni inte igen er lovar jag att mina pladdriga inlägg kommer tillbaka. Liksom dessa inlägg. Jag är en mångfacetterad person. Mångfacetterad, dagens läckra ord =)

Amen.

siande i framtiden

14 dagar tills lovet börjar. Lov. Känns som om det kommer bli en vecka av total människomöteshysteri. Men jag gillar nog det egentligen. Jag är bara krass. Ja, jag kommer till göteborg vecka nio.

Idag är dag ett av två udda veckor. Idag, imorgon och onsdag har jag vanliga klasser. Genrep på riktigt imorgon. Sedan drar vi på onsdag eftermiddag, till Oskarshamn och M's hemstad. Det blir en föreställning på skolan där, oskarsgymnaiset, sweet memories av teamläger typ kanske 05. Sedan far vi till Filipstad. Det blir workshop och föreställning där också på fredagen. Sedan far vi till Bollnäs och stannar där måndag till onsdag för förestälning, workshop och skid/brädåkning. På onsdag natt kommer vi hem till kagge igen. Torsdag och fredag förväntas förflyta utan några större hinder. Och på lördag far jag på lov.

Kanske kommer en bloggtorka nu under turnén så nu vet ni vad jag gör. Vill ni ngt, give me a call.

PEACE

Publikt

Eftersom någon (antagligen B) gett min bloggadress till världen så känner jag mig tvingad att ha ett representativt första inlägg. Ja. Idag har dagen börjat med frukost, melodikryss och bloggläsning. Idag är det lördag och jag skall göra INGENTING. Fantastiskt. Ja. Satt och bläddrade bakåt i min blogg och läste om dåtiden.

I veckan far vi på turné. Kommer bli så bra så, ja. Och i övrigt har vrakkänslan gått över, just for now i alla fall. Ja, finare än så här blir det inte. Odjupt, bloggigt och tjejigt. Det är en bedrift att jag ens står ut med mig själv i bloggvärlden.

Au revoir

update 0.0

Jaha. Då sitter jag med datorn i knät denna söndagsmorgon och undrar. Varför sover jag inte? Varför vaknar min kropp som på alarm klockan kvart i åtta var eviga dag. Jag filosoferar fram två skäl, det ena heter frukost. Då jag alltid vaknar hungrig. Det andra heter turnén. Detta moln av oro som ständigt hänger över ens axel. Tvingar en att tänka på det, oroas över det och så vidare.

Jag unlikar. Och redigt mycket också. Vill åka på semester. Vill ha lov. Vill fly från kagge. Men det går inte.

Ja, bloggen tar ju självklart stryk av att jag är ett vrak. Så, vecka nio, då hörs vi igen. Tills dess, lev ett fridfullt liv.

Min snygga pointe

Måste bara skryta lite med min pointe =) enjoy! Förövrigt är det sjukt tråkigt att vila å vara skadad. Kram till er!

Notis, asking for a prayer

Älskade läsare, om ni orkar/vill/tror så släng gärna iväg en lite bön för mig och mina ben/benhinnor som för närvarande är illa däran och nära en inflammation. Vilket gör att jag inte kan dansa. Tack, ta hand om er! KRAM

Kallelsen.

Detta är ett inlägg om kallelse, en liten minnesanteckning mestadels för mig själv. För alla ni som läser och blir otroligt förvirrade av allt detta Gudprat, kallelsesnack och annat babbel, ja, jag vill gladeligen förklara om det är något ni undrar =) Annars, ta det för vad det är och gör vad du vill med informationen. =)

Församling. Ja, jag lurar på vad Gud vill säga med det men ja, församling vill Han nog säga mig faktiskt. Efter att ha varit i kyrkan tre veckor i rad och bara hört församlingspredikningar känner jag att Gud vill säga mig, församling.

Och ja, jag saknar in församling. Vill tillbaka. Vill leva i min församling. Andas med den. Jag har ju haft paus från den i två år nu. Och har nu nått abstinenspunkten. Jag måste ha tillbaka min församling. Jag har ramlat tillbaka till att jag ska vara i sjövik, gråbo, ja, min hemnejd. Jag hör till där. Jag ska vara där. Jag blir som en nunna när jag pratar om det, ni vet, man känner det där kallet. Ja, det känner jag. Den lilla församlingen på landet-kallet. Ja, så känner jag. Och om jag så skall överge alla andra passioner i mitt liv för att nå dit så skall jag dit. Även om det innebär att ge upp dansen. Ge upp utbildningen. Ge upp. Ge upp. Så ska jag dit. Jag måste dit.

Även om jag väl där kommer gråta, kämpa och slita. Vandra till graven utan att i världens ögon åstadkommit ett skit. Ja, jag är ledsen alla ni som hade storslagna drömmar om mig. Alla ni som tyckte att jag skulle bli politiker, lärare, pastor, dansare, ja, whatever egentligen. Jag skall bli församlingsmedlem. Det är mitt mål i livet, församlingsmedlem i en liten församling på landet. Allt annat blir en bonus. Ja, roligare än så blir det inte. Och jag vet att det kanske låter sjukt i era öron. Men jag kommer leva det liv Gud tänkt åt mig. Och i evigheten är det allt som räknas.

För alla er som läser och tänker, nu har hon blivit galen. Ja, det har jag nog. Om jag inte alltid varit det.

För alla er som läser och tänker, vem tror hon att hon är. Ja, jag är just som du. Ingens kallelse är bättre en någon annans. Men sök din!

För alla er som läser och tänker, JA! Lita på att jag räknar med er också för att vi långsamt skall bygga på Guds rike på jorden.

Ja, amen då ja.

Vardagsbestyr alt. Jag bjuder på poesi på fel blogg.

Kliv upp

Duscha

Klä dig

Klä om dig

Behåll ursprunget

Kolla kortet

Noppra brynen

Mascara

Mascara

Rosa kinder

Kanske den röda kappan

Nej

För röd

Tar den vita

Halsduk

Halsduk

Väska

Tar den lila

Skall jag ta den röda kappan

1108

KLOCKAN

Ormleggingsen

Nej

Jeans

Sneakers

Tunika

Vit kappa

Lila väska

Nej

Tar skinnjackan

Å röd väska

Knut på huvudet

Läppstift på det

Ut genom dörren

Klar

Vill du ha mer? Sagorosen

Nowadays upplaga 2

Måste blogga lite till. Är på ett enormt blogghumör. Ett bönesvar, några liter glass, te och nävar chips, en dusch och ett städat rum senare var jag redo att inta världen. Så det gjorde vi. Drog till LP och såg Livet är underbart (pappas älsklingsfilm). Drog till Björken och lämnade filmer (bl. a Crash, även det en film med massa minnen etsade vid sig). Drog till Kastanjen och drack te, lekte Stad och Land (jag tänker på tonår ute i Hjällsnässkogar) och myste till det.

Ja, det var min kväll. Det vart en utflykt till slut. Efter all självömkan mådde jag bättre. Gud gjorde mitt öga rent. För evigt tacksam.

Imorgon blir det sunday service, som alltid. Älskar att gå på gudstjänst. Så det ska jag göra, i New Life hade jag tänkt. Om inget oväntat händer. Och sedan ja, kanske en kaffe. Kanske inte. Nu ska jag sova. För mötet börjar tio imorgon och jag far åtta från kagge.

Farväl

Nowadays

Nu skall jag snart kliva in i duschen. Mestadels för att jag hoppas det är lösningen på mitt öga. Mitt öga är nämligen intaget av ett elakt damm som vägrar försvinna. Men nu ska jag duscha bort det. Ja.

I övrigt. Vad vill jag säga? Helgen förväntas fortsätta i detta sakta mak den börjat i. Inga extravaganser. Sova, vila, snuva, hosta, gråta, ja allt som hör helgen till. Jag hade kanske hoppats på någon slags utflykt idag men jag torr inte hälsan tillåter. Man kan inte visa upp sig i alla skick. Nej.

Ja, jag hade kanske önskat mig en kram trots att jag är sjuk. Te på sängen och någon som tog lite extra hand om mig. Som alltid när man är sjuk och inte hemma. Men, man kan inte få allt här i världen. Så, nu skall jag duscha. För hundrade gången kastar jag iväg en liten egobön till Gud, gör mitt öga rent och helt. Amen. Dusch.

Hitta hem

Jag trivs alltför bra här hemma för att vilja byta ut det. Jag sitter fast här. I miljoner trådar. Och jag vill inte ryckas upp.

Jag kommer hem igen.

Snart.